St. Birgitta Birgersdotter Lejon Till Finsta

• Daughter of Birger Persson (Finsta) and Ingeborg Bengtsdotter Lejon, Folkungaätten
• Birth: December 31, 1303 in Sköldnoragård (Skällnora), Upplands Väsby, Fresta Socken, Uppland, Sweden
• Constructing history: the example of St. Bridget's birthplace
• Death: July 23, 1373 (69) in Campo di Fiore, Rom, Italien
• Place of Burial: in Vadstena kloster, Sweden

History of St. Birgitta Birgersdotter Lejon Till Finsta by The Swedish Biographical Dictionary

Birgitta Birgersdotter, Saint, Monastic Order Founders

Birgitta Birgersdotter, b. 1303 (or possibly 1302), probably at Finstad in Uppland, July 23, 1373 in Rome. Parents: Upplandslagmannen riksrådet Birger Petersson (see this) and his second wife Ingeborg Bengtsdotter. Founder of St. Augustin Frälsarorden, commonly called Birgittinerord, first confirmed by Pope Urban V 5 Aug. 1370; canonized by Urban VI Oct 7 1391.

Married at age 13 with Ulv Gudmarsson, knight and (from 1330) lawyer in Närke, national council (from 1335), 12 February. 1344, son of the lawyer in Västergötland Gudmar Magnusson, who in the shield brought a lion head, which by Ulv later exchanged for an upright lion in oblique shield.

What we know for sure about B's relatives is little (see Birger Petersson). It is likely that some of the men of the Church were raised within it, and certainly that piety was tradition. Even a religiously significant woman has been in a relationship with B's ancestors, namely the founder of Skänninge nunnery Ingrid Elovsdotter, a sister of Birger Petersson's father-in-law in the first marriage. According to the legend, B's ancestors would have been piled to Jerusalem in several generations; with certainty, we know that the father piled on to St. Jacob's predestined tomb in Compostela. Even the children's names indicate Christian interests. B. has, with a perversion in connection with his father's name, probably been named after the Irish saint Brigida, who was not unfamiliar in Sweden; sister Catherine also has a full name. And even though the brother of Israel may have been named almost for an older member of the family, probably the grandfather, this name is also biblical. If this brother are stories that point to swarms of piety, especially before he died in the temple, where he attached a gold ring to the image of the Virgin Mary and then devoted herself to her groom. The fact that B's religious predisposition made itself known early, as the legend points out, is therefore no reason to doubt, especially in the light of her later development.

B's birth year cannot be safely established. Her daughter Katarina stated in her testimony during the canonization process (1378) that her mother was "seventy years or so", and one possibility is that she may have been slightly older but hardly younger. When she was twelve years old, she had already lost her mother, and this died in Sept. 1314 To her exterior she must have been small and thin, as witnessed by multistage, and late developed. After the mother's death, she was sent to an aunt in Outer to be brought up. This was married to one of the nation's most powerful men, Knut Jonsson's lawyer in Östergötland (see Aspenäsätten). The stay there did not last long, already in Sept. In 1316, at the age of 13, she was married with the eighteen-year-old Ulv Gudmarsson, while at the same time her sister was married to Ulv's brother Magnus. About B: So we can form a fairly reliable performance from her writings and other sources. He was a "good and honest man", called in a place "simplex" (unless "silly" so at least "uneducated"). B. has worked on getting him to learn the law he was going to apply. He has thus not been a significant person, why B. doubtless was the leader in marriage. They settled, uncertainly, in Östergötland on the property at Borens strand, which probably after the man carries the name Ulvåsa. In the marriage eight children were born, among them the daughter Katarina, Vadstena cloister's first director and also she counted among the saints. About B's life as a housewife is called in the canonization bullet: "She gave heed to her house and never ate her bread with laziness. She extended her hand to the poor and miserable and showed an inexhaustible mercy to all the needy, sick and despised people. Already during her time when her husband was still alive, she used to eat twelve poor people at her table every day, serving herself. Of her individual assets, she allowed several parts of her fatherland to repay dilapidated sickness and poverty houses and visited and cared for her poor and sick with the utmost care. "Even during the man's lifetime, B. has had a reputation for holiness, and one can read from her writings , that she already appeared as a healer teacher already. As a teacher for the children, the young Nils Hermansson (Nicolaus Hermanni) was employed (according to Diarium Vazstenense), who eventually became bishop of Linköping's diocese (d 1391). Under his leadership, B. herself at the same time as the children have begun to learn Latin, with which she continued in Italy, so that she could finally read and even speak the language. Reflections on this are in her revelations.

B's piety also appeared through the usual pilgrimages. That she visited the tombs of the Swedish saints and where devoted devotion is obvious and is mentioned in her writings. She will also have run a pilgrimage to St. Olav's tomb in Trondhjem. When this happened, we didn't know, but it could have happened around 1336; something better we were informed of a pilgrimage, which B. together with his husband made to St. Jacob in Compostela; We can, with reasonable certainty, decide on the latter half of 1341 and the following year, but if the journey we know little. On the way back, Wolf in the northern French town of Arras fell so hard, that danger to life existed. On this occasion, B., as witnessed in her writings, must have received a revelation that her husband would not die. However, after his return to Sweden, his health was broken, and he died on 12 February. 1344. He was buried in the Alvastra monastery, where his grave about fifty years later was provided with a headstone with a simple inscription, now stored in the state's historical museum in Stockholm.

The death of the man was of decisive importance for B. According to her daughter Catherine, during her childhood, she would have wanted to join the walls of the monastery, and it is clear that she has, for all her soul, pressed for a vast spiritual activity. The fact that Ulv made such a contribution already proved that she had been involved with the idea of ​​a monastic foundation before the death of the man. However, this does not yet mean the thought of a new order; this plan arose later as a result of a vision. B's visionary ability has grown up eventually. Already as a child, according to legends, she has had "revelations" in the form of dreams. The details of the time when her visions in awake state began, are indefinite and contradictory; surely only that, after the death of the man, they became clearer and more numerous. When she was now able to fill, through her husband's death, what she regarded as her mission in life came the great wonder. According to the certificate of the scriptural fathers' description of life (see below), compared to the revelations (Revelation's extravagants 47 and book 1: 1-2), in a vision she heard God's voice say, "You shall be my bride and my mouthpiece" ("sponsa mea et canale meum »). According to B's own presentation, she feared a devil's glare and turned to her father-in-law, the canoeing in Linköping's master Mattias (d. 1350), a pious and learned man, who became her believer and adherent in her now-beginning endeavors. She settled in a house belonging to the building complex of Alvastra monastery, where she had the opportunity to socialize with the monastery brothers, which, however, aroused some of them. Here she also found the literary assistant she needed. The sub-priority of the monastery Peter Olovsson (Petrus Olavi) was made to become B's secretary, and he then remained her faithful companion and aide throughout her life. Further ahead he was sometime replaced by another Peter Olovsson, director of the Helgeandshuset in Skänninge, titled 'Masters'. This master Peter became B's soulmate after Mister Mattias and likewise a staunch participant in her works and mothers.

The stay in Alvastra lasted about four years but with significant interruptions. This was especially true of the plan for the new order foundation to win followers among the powerful in the country and especially the king himself. B. therefore went to court and for some time seemed to have followed it on its travels in the country, most likely during last half of 1346. It was not the first time she entered into closer relations with King Magnus. In her writings (though not by herself: Revelationes extravagantes 59), it is stated that for some time she has been the chieftain of the young queen Blanche of Namur, which should have occurred in 1336 (ie the same year that she possibly visited the Trondheim in the company of the court), and at least one of her preserved letters to the king should be dated to the time before 1344. But some real proof of this her first closer touch with the court is not. However, the testimony of her relations with King Magnus after 1346 is many and reliable. For examination of the authenticity of B's ​​revelations, a commission was appointed with Archbishop Hemming Nilsson as the principal, and this has come to a favorable result for B. Although full agreement is probably not reached. But the king was won. And so he made the magnificent donation of May 1, 1346, in which a lot of goods in Östergötland and Västergötland, including Vadstena King's Garden, which B. as a result of a revelation designated as the place of the future foundation, were donated to this. The King has subsequently withdrawn the donation, but the son Håkan confirmed (1362) the gift of the King's Garden, which was thus the only one of the original great gift, who really went to the monastery. However, of course, the Pope's permission for the founding of a new order must be obtained, and as an envoy to Clement VI in Avignon, Bishop Hemming was sent to Turku and Prior Peter. Their case is stated to have been to urge the pope to make peace in the current centenary war between England and France, but there are reasons for assuming that the actual case has been mentioned here. However, it was not merely a matter of a new monastery or a new congregation, but B. would become a legislator for a new rule whereby she would appear alongside the four great rulers of the Church (Basil, Benedict, Augustine, and Francis). But the Council of Lyon (1274) had banned the formation of new orders under a rule other than those already in existence. It appears from the revelations that B. began his monastic foundation in Vadstena without having awaited the Pope's confirmation, of which she was naturally convinced in advance. But when this was refused, the company has been rendered impossible. The king retreated, and the monastery people were driven away by force (see closer to Steffen, p. XV and 304 and follow). B's disappointment and resentment were great, and she gave violent expression to that. The climax VI is depicted in the most terrible way (Revelation 1:32), and also to the king and most of the Swedish bishops she came upon tense feet. However, she has not completely broken with King Magnus, and in particular she was interested in his acclaimed Russian campaign, which the king was keen to give a glimpse of crusade, while B. wanted it to be a real one. of which she has, of course, been convinced in advance. But when this was refused, the company has been rendered impossible. The king retreated, and the monastery people were driven away by force (see closer to Steffen, p. XV and 304 and follow). B's disappointment and resentment were great, and she gave violent expression to that. The climax VI is depicted in the most terrible way (Revelation 1:32), and also to the king and most of the Swedish bishops she came upon tense feet. However, she has not completely broken with King Magnus, and in particular she was interested in his acclaimed Russian campaign, which the king was keen to give a glimpse of crusade, while B. wanted it to be a real one. of which she has, of course, been convinced in advance. But when this was refused, the company has been rendered impossible. The king retreated, and the monastery people were driven away by force (see closer to Steffen, p. XV and 304 and follow). B's disappointment and resentment were great, and she gave violent expression to that. The climax VI is depicted in the most terrible way (Revelation 1:32), and also to the king and most of the Swedish bishops she came upon tense feet. However, she has not completely broken with King Magnus, and in particular she was interested in his acclaimed Russian campaign, which the king was keen to give a glimpse of crusade, while B. wanted it to be a real one. and the monastery people have been driven away by force (see closer to Steffen, p. XV and 304 and follow). B's disappointment and resentment were great, and she gave violent expression to that. The climax VI is depicted in the most terrible way (Revelation 1:32), and also to the king and most of the Swedish bishops she came upon tense feet. However, she has not completely broken with King Magnus, and in particular she was interested in his acclaimed Russian campaign, which the king was keen to give a glimpse of crusade, while B. wanted it to be a real one. and the monastery people have been driven away by force (see closer to Steffen, p. XV and 304 and follow). B's disappointment and resentment were great, and she gave violent expression to that. The climax VI is depicted in the most terrible way (Revelation 1:32), and also to the king and most of the Swedish bishops she came upon tense feet. However, she has not completely broken with King Magnus, and in particular she was interested in his acclaimed Russian campaign, which the king was keen to give a glimpse of crusade, while B. wanted it to be a real one.

She had not abandoned her plan on a foundation of order, which would become a means of salvation for the human race. She wanted to persuade the king to be a pilgrimage to the pope to induce him to the desired fortification. When this also failed, she was given a revelation to go to Rome to await the Pope's return from Avignon to the main seat of the church, at the same time giving confirmation of the rule of order. She thus linked these two great goals to each other: the Pope's return to Rome from the near Babylonian captivity of Avignon and the affirmation of her rule of law. She hoped that this would happen even during the so-called jubilee year 1350, when everyone who visited the Apostles' churches in Rome was promised an exceptional sin-forgiveness. She left Sweden in 1349 and was separated from her children and other relatives. Her oldest daughter, Märta, who was married to the cruel Sigvid Ribbing at Falkenberg House, by B. called the "robber", was now widowed and later became re-married and was finally appointed to the chieftain's wife for the young queen Margareta; Elder son Karl had become a lawyer after his father and lived at Ulvåsa; second son Birger, who was a religiously-based nature, stayed at the court or with his uncle Israel, who was now the lawyer in Uppland; other daughter Catherine was married to the young knight Eghart Lydersson van Kyren, of immigrant German family; the daughter Ingeborg was nun in Riseberga monastery, the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was later taken from there; two sons were dead. who got married to the cruel Sigvid Ribbing at Falkenbergshus, by B. called the "robber", was now widowed and later became re-married and was finally appointed to the maid of honor for the young queen Margareta; Elder son Karl had become a lawyer after his father and lived at Ulvåsa; second son Birger, who was a religiously-based nature, stayed at the court or with his uncle Israel, who was now the lawyer in Uppland; other daughter Catherine was married to the young knight Eghart Lydersson van Kyren, of immigrant German family; the daughter Ingeborg was nun in Riseberga monastery, the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was later taken from there; two sons were dead. who got married to the cruel Sigvid Ribbing at Falkenbergshus, by B. called the "robber", was now widowed and later became re-married and was finally appointed to the maid of honor for the young queen Margareta; Elder son Karl had become a lawyer after his father and lived at Ulvåsa; second son Birger, who was a religiously-based nature, stayed at the court or with his uncle Israel, who was now the lawyer in Uppland; other daughter Catherine was married to the young knight Eghart Lydersson van Kyren, of immigrant German family; the daughter Ingeborg was nun in Riseberga monastery, the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was later taken from there; two sons were dead. Elder son Karl had become a lawyer after his father and lived at Ulvåsa; second son Birger, who was a religiously-based nature, stayed at the court or with his uncle Israel, who was now the lawyer in Uppland; other daughter Catherine was married to the young knight Eghart Lydersson van Kyren, of immigrant German family; the daughter Ingeborg was nun in Riseberga monastery, the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was later taken from there; two sons were dead. Elder son Karl had become a lawyer after his father and lived at Ulvåsa; second son Birger, who was a religiously-based nature, stayed at the court or with his uncle Israel, who was now the lawyer in Uppland; other daughter Catherine was married to the young knight Eghart Lydersson van Kyren, of immigrant German family; the daughter Ingeborg was nun in Riseberga monastery, the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was later taken from there; two sons were dead. the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was subsequently taken from there; two sons were dead. the daughter Cecilia was brought up in the monastery in Skänninge but was subsequently taken from there; two sons were dead.

The road to Rome crossed Stralsund (Revelationes extravagantes 67); according to the legend, B. then has come through the Swabia, where she has stayed in Mayingen; Later, she has traveled across the Alps and spent a shorter time in Milan, where the church father Ambrosius was bishop. If the stay in Milan is secure testimony in the Revelations. The saying goes on to say that she has come to Genoa, probably to travel by sea to Ostia at the mouth of the Tiber. She traveled in large company; Among those who followed her, especially the scriptural father Peter Olovsson from Skänninge, who also became her house manager in Rome, was noticed. The sight of suffering and death had met the pilgrims everywhere; There were ravages of the Great Death, which appeared, and misery was great, not least in Rome, where complete anarchy prevailed. The highest spiritual authority was papal vicar Archbishop Ponzio Perotti, and soon arrived as extraordinary papal leg during the jubilee cardinal Annibaldo Ceccano. Several of B's ​​revelations are about or made to these two high prelates. She did not succeed in gaining any further influence, but she had, however, attracted a more general interest from both the spiritual and the aristocracy and the church. She was allowed to settle in an old palace belonging to the Cardinal College. and lived there for five years. Later, she was granted to her by a Roman lady, Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. and soon arrived as extraordinary papal legend during the jubilee cardinal Annibaldo Ceccano. Several of B's ​​revelations are about or made to these two high prelates. She did not succeed in gaining any further influence, but she had, however, attracted a more general interest from both the spiritual and the aristocracy and the church. She was allowed to settle in an old palace belonging to the Cardinal College. and lived there for five years. Later, she was granted to her by a Roman lady, Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. and soon arrived as extraordinary papal legend during the jubilee cardinal Annibaldo Ceccano. Several of B's ​​revelations are about or made to these two high prelates. She did not succeed in gaining any further influence, but she had, however, attracted a more general interest from both the spiritual and the aristocracy and the church. She was allowed to settle in an old palace belonging to the Cardinal College. and lived there for five years. Later, she was granted to her by a Roman lady, Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. She did not succeed in gaining any further influence, but she had, however, attracted a more general interest from both the spiritual and the aristocracy and the church. She was allowed to settle in an old palace belonging to the Cardinal College. and lived there for five years. Later, she was granted to her by a Roman lady, Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. She did not succeed in gaining any further influence, but she had, however, attracted a more general interest from both the spiritual and the aristocracy and the church. She was allowed to settle in an old palace belonging to the Cardinal College. and lived there for five years. Later, she was granted to her by a Roman lady, Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died. Francesca Papazuri, a small house near the present Campo di Fiori, where she spent her remaining days except the times when she was away on pilgrimages. Here she also died.

Already at B's party, during her jubilee year, her daughter Catherine, who was arrested for the mother and the jubilee of the jubilee, joined, and left her husband and, during male protection, the long and dangerous journey to Rome. Since Eghart died shortly and the announcement thereof came to Rome, Catherine stayed with her mother for her remaining life. To B's circle also heard Merendels Prior Peter Olovsson, whose stay in Italy nevertheless was interrupted occasionally by trips to the home country. The jubilee had not brought about the realization of B's ​​hopes, and she must now stay in Rome to work for the cause of Christianity and the return of the Pope, in accordance with God's command in the revelation. It was a long wait. Klemens VI died and was succeeded by Innocent VI, and he got a successor in Urban V. At B. new hopes were awakened, but neither did this pope seem inclined to return. During the years 1365-66 (Steffen, p. 310 et seq.), B. undertook a longer pilgrimage to some places in southern Italy (the Kingdom of Naples), in which tradition was associated with the names of apostles and saints. In the capital Naples she had connections among the highest circles, among others. a. with a sister of the Queen's chieftain (Revelation IV: 7-8) and with Nicolaus Orsini, Count of Nola, who made her palace in Naples available to her, however, her offer shall be declined. She also came into contact with Queen Johanna herself, who had some great fear of the severe victory from the Nordic countries, but did not have any lasting influence. p. 310 et al., B. undertook a longer pilgrimage to some places in southern Italy (the Kingdom of Naples), in which tradition was associated with the names of apostles and saints. In the capital Naples she had connections among the highest circles, among others. a. with a sister of the Queen's chieftain (Revelation IV: 7-8) and with Nicolaus Orsini, Count of Nola, who made her palace in Naples available to her, however, her offer shall be declined. She also came into contact with Queen Johanna herself, who had some great fear of the severe victory from the Nordic countries, but did not have any lasting influence. p. 310 et al., B. undertook a longer pilgrimage to some places in southern Italy (the Kingdom of Naples), in which tradition was associated with the names of apostles and saints. In the capital Naples she had connections among the highest circles, among others. a. with a sister of the Queen's chieftain (Revelation IV: 7-8) and with Nicolaus Orsini, Count of Nola, who made her palace in Naples available to her, however, her offer shall be declined. She also came into contact with Queen Johanna herself, who had some great fear of the severe victory from the Nordic countries, but did not have any lasting influence. In the capital Naples she had connections among the highest circles, among others. a. with a sister of the Queen's chieftain (Revelation IV: 7-8) and with Nicolaus Orsini, Count of Nola, who made her palace in Naples available to her, however, her offer shall be declined. She also came into contact with Queen Johanna herself, who had some great fear of the severe victory from the Nordic countries, but did not have any lasting influence. In the capital Naples she had connections among the highest circles, among others. a. with a sister of the Queen's chieftain (Revelation IV: 7-8) and with Nicolaus Orsini, Count of Nola, who made her palace in Naples available to her, however, her offer shall be declined. She also came into contact with Queen Johanna herself, who had some great fear of the severe victory from the Nordic countries, but did not have any lasting influence.

Possibly already during the stay in Naples in 1366, B. has received the great announcement that Urban V intended to return to Rome. October 16 1367 was the day of the Pope's entry, which took place during splendid solemnities. B. now made every effort to establish its rule of law. To Emperor Charles IV, who came to Italy in the summer of 1368, she sent letters for this purpose. She also made her two sons Karl and Birger come to Rome to work for her and also managed to get an audience with the pope together, with which a very painting story exists (Margareta Klausdotter's chronicle). But all her attempts seemed fruitless, and in the spring of 1370, the Pope left Rome. Rumors began to go, that he intended to return to Avignon. So far he stayed in the Montefiascone castle at Lake Bolsena. Here, he sought out B., who led a fiercely threatening tone of revelation (IV: 135), which she surrendered in an audience, with her friend Nicolaus Orsini present. On the pope's decision to leave Italy, she could not influence, but she now received a confirmation of her words, if not in the form she wanted. She has to settle for having a male and a female monastery in Vadstena and that her words became one of the many (among others, the Dominican Order), which was housed under the Augustine rule. On Aug. 5, 1370, a bullock was issued for this. The definitive affirmation of the "St. Augustini Salvation Order", which is the abbreviated official name, was first issued after B's death by Urban VII. her friend Nicolaus Orsini was present. On the pope's decision to leave Italy, she could not influence, but she now received a confirmation of her words, if not in the form she wanted. She has to settle for having a male and a female monastery in Vadstena and that her words became one of the many (among others, the Dominican Order), which was housed under the Augustine rule. On Aug. 5, 1370, a bullock was issued for this. The definitive affirmation of the "St. Augustini Salvation Order", which is the abbreviated official name, was first issued after B's death by Urban VII. her friend Nicolaus Orsini was present. On the pope's decision to leave Italy, she could not influence, but she now received a confirmation of her words, if not in the form she wanted. She has to settle for having a male and a female monastery in Vadstena and that her words became one of the many (among others, the Dominican Order), which was housed under the Augustine rule. On Aug. 5, 1370, a bullock was issued for this. The definitive affirmation of the "St. Augustini Salvation Order", which is the abbreviated official name, was first issued after B's death by Urban VII. She has to settle for having a male and a female monastery in Vadstena and that her words became one of the many (among others, the Dominican Order), which was housed under the Augustine rule. On Aug. 5, 1370, a bullock was issued for this. The definitive affirmation of the "St. Augustini Salvation Order", which is the abbreviated official name, was first issued after B's death by Urban VII. She has to settle for having a male and a female monastery in Vadstena and that her words became one of the many (among others, the Dominican Order), which was housed under the Augustine rule. On Aug. 5, 1370, a bullock was issued for this. The definitive affirmation of the "St. Augustini Salvation Order", which is the abbreviated official name, was first issued after B's death by Urban VII.

One of his two great life goals was thus B. had, if incomplete, achieved; the second: the Pope's return to Rome, she did not experience, Urban left Italy, and before the end of the year he was dead. B. was supposed to have predicted this death, which increased her reputation in Italy. To his successor Gregory XI, B. hoped. Cardinal de Beaufort, whom he was named before had belonged to her personal acquaintance in Italy, he had stood on her side, and his piety was widely known and uncontested. She also sent him one revelation after another; One such (IV: 139, Latin text) was presented to Avignon by Latino Orsini, the principal of the Orsini family in Rome, another (IV: 140, Latin text) of the previously mentioned Nicolaus Orsini.

B. had long expected that in a revelation, God's command to make a pilgrimage to the Holy Land. This also came in May 1371. However, the journey did not come until the beginning of 1372. The reason for the delay was B's desire to bring his two sons along. After 1369, they had returned to Sweden, but now they returned to Italy and joined the pilgrimage, to which the daughter Katarina, the two scriptural fathers Peter Olovsson, knight Magnus Persson of Eka, who long belonged to B's circle in Rome (later Vadstena monastery) first general confessor after masters Peter Olovsson), bishop Alfons et al. The road went over Naples, where B. was received by Queen Johanna with great honors. B. now imagined his sons to the Queen. About this, Margareta Klausdotter tells us an often-quoted story, who may have some foundation in reality. While Birger kissed the queen's foot in a high-fashioned manner, Karl also kissed her on her mouth. The consequence will have been a great love of the queen to the stranger from the Nordic countries, aimed at marriage, even though Karl was married and also Johanna's third man was probably also in life. However, Karl became ill and died in Naples, and B. had a revelation of his condition after death (VII: 13). The journey continued, and near a month's residency was made in Cyprus, an independent kingdom, which was then ruled by a Queen Eleonora of Aragon, who received B. as a heavenly envoy to her help. In early May, the pilgrims arrived in the Holy Land. You landed in Joppe, where the ship suffered shipwreck in the harbor itself, whereby a large part of the effects brought about were lost. Arrived in Jerusalem in mid-May, Birger was dubbed the knight of the holy grave (according to Margareta Klausdotter and Diarium Vazstenense). Other places in the Holy Land were also visited, among others. a. Bethlehem. But the hardship of the journey and the heat of the summer of summer finally seem to have broken B's forces, so that she fell ill in fever. Well, she picked up something, so that home travel after four and a half months' stay in Palestine could be undertaken. The home journey was again over Cyprus and Naples, where they were at the beginning of 1373. From here she sent the Pope another letter, with Alfon's departure to Avignon. The stay in Naples was slightly delayed by a lack of funds for departure. B. then received a substantial sum of money from Queen Johanna, which she received after some hesitation. In March, the pilgrims were again in Rome after something more than a year's absence. And here B. started his usual div with church visits and devotional exercises. She received an envoy from Gregory, who was now really planning to move to Rome, and sent him another final letter.

But B's health was broken, and it was towards the end. She died on July 23, 1373 in the presence of her son Birger and her daughter Katarina. The funeral took place during great solemnities, and the coffin was temporarily set in a church, until its apartment was given to carry it to Vadstena, where a monastery church began to be erected in 1369. Before the transfer took place, as otherwise was with Saint's remains, the legs would be by a special procedure freed from the meat. According to the Catholic legend, however, this would not have been necessary, since all the flesh was already consumed, which was, of course, a miracle. The left arm and some bones were left in Rome as relics. At the end of 1373, the trip to Sweden took place, Man took the road to Ancona, from where it sailed to Triest and further through Austria, Moravia, Poland and Prussia to Danzig, where you embarked on Söderköping, after which you traveled over Linköping to Vadstena. The entrance there took place on July 5, 1374, everywhere, the ghost train had been received by processions of singing priests and monks, and the crowds flocked together to become involved, of the gifts and forces that should emanate from the famous woman's legs. How far the monastery buildings with associated church have progressed at this time, is not known, but that they have not been on long when finished is safe. Funds for this were gathered long afterwards. Only in 1381 does the monastery's diary mention a first funeral in Vadstena 'ecclesia sev capella', for, then, B's daughter Katarina was grounded, while it is not mentioned any such thing as the general confessor magister Petrus, who died in 1378. Official inauguration of monks, nuns took place in 1384, when the number of the nuns was 46, the monks 9, to which came 7 play brothers. At the same time, a solemn translation took place of B's ​​legs, which then probably got its definite place in the church. Catherine, however, had entered as the monastery of the monastery without having been formally held with the dignity of the abbess. She did not stay in Vadstena either, but in 1374 she traveled back to Rome, where she lived B's former apartment for five years. Throughout her remaining life, she devoted herself to eager activities for the mother's saint declaration. Immediately after B's demise, investigations had been initiated about her life cycle, certificates and records gathered from different quarters. A particularly important position occupies the life description written by the two scriptural fathers Peter Olovsson, which was completed shortly after B's death and is contained in one of Bishop Galhardus of Spoleto 14 Dec. In 1373, he gave a story about the investigations concerning B. attributed wonders, which he made in the presence of his son Birger shortly after her death. The canonization process itself began on Dec. 15. 1378, when the Pope appointed a committee of four cardinals to examine the collected records and lead new investigations. These were completed in August. 1380. The documents thus collected are preserved in a handwriting which, along with Birgitta's writings and the above-mentioned description of life, constitute the main sources for our knowledge of the Swedish saint. But any saint's declaration made Catherine not experience. This came first after energetic pressure from the Nordic countries, where Queen Margareta now ruled over the three united kingdoms. Letters from the Queen, by hand, from the National Council and the Bishops were dismissed, and after a re-examination in 1391, the canonization finally came on October 7th. 1,391th

B. considered himself a chosen God tool among men for their salvation from the time of the great wonder that she was taken to the bride of Christ and "the mouthpiece." The voice, which spoke in her interior, she dismissed all the worldly and ecclesiastical authorities. As to the external circumstances of her revelations, we have been carefully informed both by her own and by the opinions of others. She sometimes happened to be ecstasy, a kind of physical impotence, when the outer world disappeared for her, when she heard voices and saw visions, which for her and all her surroundings were heavenly realities. Time and space disappeared for her, so that in a short while she could experience an incredible amount of things. Not only in the field of vision, but also on the hearing, taste and smell she could have hallucinations. But most of her revelations have not come in this way, and such visions, the so-called "bodily", were not particularly appreciated by the church. Higher were the purely "spiritual" and "intellectuals" who constitute the fruit of a God enlightenment of man's understanding. Time and again, B's revelations emphasize that she heard the voice of God "watchful and not asleep." The inspirations often congregate as answers to prayers, and what she then did, she wrote down, often with her own, as revelations. The translation into Latin has, with a few exceptions, been enforced by Prior Peter, sometime by Mister Peter, exceptionally by Bishop Alfons, to whom she finally handed over the definitive order of her writings. This has accomplished the division of the revelations, whereupon he probably let an original device in seven books pass, and added an eighth, which is partly made up of revelations, which had already been recorded in the previous seven books, and partly by others who were not there. In addition, there were later called "revelation's extravagantes", attached revelations, which were collected by Prior Peter but which were not taken in the by the author's authorized watch code. No completed plan for codification has been followed. Partly, the order has been made according to the content, partly the time sequence is tracked in quite significant parts. The following basic features can be set out: the first and second books are written in Sweden, probably entirely. The third book contains revelations addressed to the priesthood; However, such are also found in other books. The fourth book is mostly written in Italy. The fifth book, "The Book of Questions," contains B's view of a doubtful monk's defense with God, ie B's system. The sixth book contains revelations from all periods of B's ​​life, it is a kind of official aftermath. The seventh book contains all the revelations received during the pilgrimage to Jerusalem, chronologically arranged. The eighth book consists of letters to kings and princes, that is to say, of church political content. B's first major authoring period includes the Alvastratid. and the first two or three years in Italy. The other occurs during the great pilgrimage in Naples and extends to the end of life. During both these stages, her life was filled with great and rich impressions. The fact that nothing has been done to spread the clarity of their content during the organization of the revelations is clear; rather, one has deliberately sought to make it clearer,

B's revelations can be considered almost as a continuous autobiography, ranging from the time she began her salvation until her death. And since in some respects she has stood in the center of world events, so leave her writings, compared to what we know more about her life, not so insignificant contributions to the illumination of the history and culture of the time. With all his swarmic religiosity, B. is a person with a strong sense of reality. There are always real people and events that cause her fantasies. It is the events in the world, the family relationships, the experiences, the politics, which, along with the church and the religious life, put her soul in motion. Particularly noteworthy are among others. a. the revelations that deal with the deceased's state after death, in which B. see them stand before the court of God to be responsible for their works in the world. These scenes have a striking procedural touch, which will make us think of B's ​​lineage from a legal family. While her style is sometimes abstract, it is also often excellent for strong imagination and great image richness. From all areas of nature and human life, she has collected the material for her pictures, which sometimes widen to whole paintings.

B's revelations are in both Swedish and Latin editors. It has been considered that the Swedish text would only be a re-translation from the Latin version. However, if this too were largely correct, the relationship between the texts is not so simple. They usually conform very closely. But sometimes the Latin text is more correct, sometimes the Swedish. Clear Latin error translations are of real Swedish expressions. Two minor autographs in Swedish by B. are preserved, and one of these is incorporated in the Swedish editorial staff. That such things could have happened elsewhere, of course, cannot be denied. In general, it can be argued that the ancient Swedish text must stand B's original in some respects closer than Latin, as well as that the Swedish in power and expressiveness far surpasses this.

The many saints of B. of course lack all the portrait value. They kept the relics affirming that she had been infirm and fine. The facial expression was soulful and appealing, and even through her exterior she impressed upon them, with whom she touched. About the daughter Katarina, we certainly know that she was a brilliant Nordic beauty, and also the son Karl should have had a favorable appearance.

B. is the first Swedish personality to draw attention to the world and its country. Her name has gone beyond any other Swedish man's or woman's. Her notoriety competes with today, or even surpasses our greatest kings, through which the ever-emerging biographies in various languages ​​testify. Her revelations have, at least in excerpts, been translated into all cultural languages, including Arabic. Legendary collections are about her in almost unimaginable quantity, among other things. a. in Chinese. For the spiritual formation in our country during the last stage of the Middle Ages, her order foundation became of great importance. Vadstena monastery and its daughter-in-law Naantali in Finland were then the main places for religious literary life in the Nordic countries.

Bridget of Sweden

Holy Birgitta Birgersdtr Finnstad

Den hellige Birgitta Birgersdtr Finnstad

Holy Birgitta Birgersdtr Finnstad was born in 1303 that is built, Uppland, Sweden. She married Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa, son of Gudme Magnussen Hjorthofud and Margareta Ulfsdtr Lejon Sweden, circa 1316. She died in 1373 at Nærke, Sweden. She Birgitta took weapons marked by his mother's ancestry Lejon = Løve which she believed was finer than farsætta And. She founded monastery.

Den hellige Birgitta Birgersdtr Finnstad was born in 1303 at Finnstad, Uppland, Sweden. She married Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa, son of Gudmar Magnussen Hjorthofud and Margareta Ulfsdtr Lejon Sweden, circa 1316. She died in 1373 at Nærke, Sweden. She Birgitta tok våpenmerket etter sin mor's ætt Lejon= Løve som hun mente var finere enn farsætta And. Hun stiftet kloster.

Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa.

See below at bottom for definition of Ridder.

Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa was Lagmann. He was born in 1298 at Ulvåsa, Nærke, West Götaland, Sweden. He married the Holy Birgitta Birgersdtr Finnstad, daughter of Lagmann Birger Petersen And Finnstad and Ingeborg Bengtsdtr Lejon Gotland, circa 1316. He had a barn F.1328, in a 1330.De traveled on the Pilgrimage to Compostela in Spania.Han d ¢ de in Cisternklosteret in Alvastra. He liked good food and drinks and sat like a little too long at the table with good venner.Han was glad the animal drikkekar, beautiful horses, tournaments to horse and worldly festive and fjas.Og so he thought it was so funny when infinite Hoffnarrens ran on sit with the stupid fjas and fanteri in 1328. He died between 12 Feb 1343 and 1344 at Ulvåsa, Nærke, Gotland, Sweden.

Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa was Lagmann. He was born in 1298 at Ulvåsa, Nærke, Vest Gøtaland, Sweden. He married den hellige Birgitta Birgersdtr Finnstad, daughter of Lagmann Birger Petersen And Finnstad and Ingeborg Bengtsdtr Lejon Gotland, circa 1316. He

had Et barn F.1328,et i 1330.De reiste på pilgrimsferd til Compostela i Spania.Han d¢de i Cisternklosteret i Alvastra. Han likte god mat og drikke og sat gjerne

litt for lenge ved bordet med gode venner.Han var glad i dyre drikkekar,vakre hester,turneringer til hest og verdslig stas og fjas.Og så syntes han det var så

uendelig morsomt når hoffnarren drev på med sit tåpelige fjas og fanteri in 1328. He died between 12 Feb 1343 and 1344 at Ulvåsa, Nærke, Gøtland, Sweden.

Marta Ulfsdtr Sweden was born circa 1319 at Sweden. She married Sigvid Knutson Ribbing circa 1345. She married Knut Algotsen IX Lejon Folkunge, son of Algot Brynjulfsen Lejon and Kristina Tolvesdtr Sweden, in 1355 at Sweden. She died before 1375 at Norway

Knut Algotsen IX Lejon Folkunge was born before 1330 at Sweden. He married Ingegerd Magnusdtr ? circa 1350. He married Marta Ulfsdtr Sweden, daughter of Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa and den hellige Birgitta Birgersdtr Finnstad, in 1355 at Sweden. He lived between 1356 and 1375 at Norway.

Definition of Ridder.

Ridder (Dutch - "knight") is a noble title in the Netherlands and Belgium. The collective term for its holders in a certain locality is the Ridderschap (e.g. Ridderschap van Holland, Ridderschap van Friesland, etc). In the Netherlands and Belgium no female equivalent exists. It is placed between the first name(s) and the family name (as "ridder" not "Ridder", as in Dutch titles are written in lower case, which in this case also avoids confusion between the family name and the title).

   * Family: ridder van Rappard.

* Family: ridder Huyssen van Kattendijke.
* Family: ridder de van der Schueren.
The title Ridder descends in two ways: "op allen" (to all - i.e. every descendant, male or female, in the male line, is entitled to the title) and "met het recht op eerstgeboorte" (with the right of the first-born - i.e. descent by Salic law, i.e. the eldest male descendant of the title's first bearer may take the title, but not the others).

Ridder is a literal translation of Latin Eques and originally meant "horseman" or "rider".

Ridderschap as an executive and legislative assembly:

Before 1814, the history of nobility is separate for each of the eleven provinces that make up the Kingdom of the Netherlands. In each of these, there were in the early Middle Ages a number of feudal lords who often were just as powerful, and sometimes more so than the rulers themselves. In old times, no other title existed but that of knight. In the middle of the fourteenth century, quarrels between the feudal lords reduced many families and castles to ruins, which contributed to the Dukes of Burgundy's acquisition by conquest or inheritance of many of the provinces forming the Kingdom of the Netherlands. In 1581, Philip II of Spain, heir of the Dukes of Burgundy was abjured by representatives of the Seven Provinces, which left a great part of the executive and legislative power to the Ridderschap of each province, which consisted of the representatives of those families of the old feudal nobility. In 1798, the revolution did away with their power, and it was not before 1814, when William of Orange became King of the Netherlands that they were again appointed in another form, but by the time of the constitution of 1848, they had no influence in government affairs. In 1814, if no higher title was recognised, the men only were to bear the hereditary predicate of Jonkheer. The old feudal families obtained the title of Baron or Baroness for all their descendants.

Marta Ulfsdtr Sweden was born circa 1319 at Sweden. She married Sigvid Knutson Ribbing circa 1345. She married Knut Algotsen IX Lejon Folkunge, son of Algot Brynjulfsen Lejon and Kristina Tolvesdtr Sweden, in 1355 at Sweden. She died before 1375 at Norway

Knut Algotsen IX Lejon Folkunge was born before 1330 at Sweden. He married Ingegerd Magnusdtr ? circa 1350. He married Marta Ulfsdtr Sweden, daughter of Ridder Ulf Gudmarsen Ulvåsa and den hellige Birgitta Birgersdtr Finnstad, in 1355 at Sweden. He lived between 1356 and 1375 at Norway.

Links

• https://www.findagrave.com/memorial/8080089/bridget-birgersdotter
• http://wadbring.com/historia/sidor/birgitta.htm

Sources

• Gunilla Gren-Eklund Att konstruera historia: exemplet Heliga Birgittas födelseplats. - https://storage.googleapis.com/production-domaincom-v1-0-8/878/2788...

• https://da.wikipedia.org/wiki/Birgitta_af_Vadstena

Den hellige Birgitta ble født ca 1303 i Finstad ved Uppsala i Uppland i Sverige. Hennes far Birger Pedersson var Upplands lagmann (lovkyndig og talsmann hos kongen) og rik godseier. Hennes mor Ingeborg Bengtsdotter var hans andre hustru. Hun var datter av lagmannen for Östergötland stammet fra Folkungaætten, den svenske middelalderens mest fornemme ætt og i slekt med det regjerende kongehuset. På begge sider var det stormannsslekter med politisk innflytelse, høy kultur og i tillegg kirkelig sinnelag, noe deres mange donasjoner til kirker og kirkelige institusjoner viser. Birgitta ble sendt til en tante i Aspenäs ved innsjøen Sommen da moren døde ca 1315.

Etter farens ønske ble den 14-årige Birgitta ca 1317 giftet bort til den fire år eldre Ulf Gudmarsson, som var sønn av lagmannen av Närke. De bosatte seg på Ulvåsa gård i Östergötland, som lå på en odde i innsjøen Boren, ikke langt fra Vadstena. De første årene levde det unge ekteparet i avholdenhet, religiøst engasjert og fysisk umodne som de var. Senere fikk de åtte barn, fire sønner og fire døtre, i et lykkelig samliv, blant dem den salige Katarina av Vadstena og sønnen Karl, som ga sin mor mange bekymringer i senere år. Ulf synes å ha bestemt barnas utdannelse og giftemål. Deres eldste datter Märta ble av politiske grunner giftet bort til den mektige Sigvid Ribbing, som i Birgittas øyne - ikke uten grunn - var en av rikets verste røverriddere. Hun følte sterk motstand mot ekteskapet, men føyde seg etter sin mann som loven bød henne. Birgitta ivaretok sine huslige og representative plikter i det store hjemmet, kulturelle interesser med studier i latin og bibelkunnskap, og en utstrakt velgjørenhet.

Ca 1335 ble hun utnevnt overhoffmesterinne hos den nygifte dronning Blanka (Blanche) av Namur, hvor hun forsøkte å få henne og kong Magnus II Eriksson til å ta livet mer alvorlig. Han var svak og en smule ondskapsfull, mens hun var velmenende, men uansvarlig og elsket luksus. Kongen fikk løpende underretning om Guds mening om hans regjering. Kongeparet respekterte henne, men fortsatte sitt gamle liv. I 1341 forlot hun hoffet.

Birgitta tok seg også av familiens religiøse liv: fellesbønn og valfarter, blant annet til hellig Olavs grav i Nidaros (Trondheim). Etter den yngste sønnen Gudmars død va 1340 foretok hun en annen valfart sammen med mannen i 1341/42 som fikk avgjørende betydning, nemlig til apostelen Jakob den Eldres grav i Santiago de Compostela i Spania. De andre barna var innkvartert i et kloster mens foreldrene var borte. Reisen til fots gjennom Tyskland og Frankrike ble et møte med situasjonen ute i Europa: 100-årskrigen mellom Frankrike og England, som truet Europas enhet, og pavenes babylonske fangenskap i Avignon, som truet Kirkens enhet. Etter denne valfarten gikk de to ektefeller med tanker om å gå i kloster. De levde i avholdenhet og bønn. Ulf besøkte Alvastra cistercienserkloster, og her døde han den 12. februar 1344.

Det ble vendepunktet i Birgittas liv. Hun tok ringen av fingeren, fordelte det hun eide på sine barn, de fattige og noen kirker, beholdt bare det nødvendigste til seg selv og henga seg til et liv i bot og bønn. I 13434-46 bodde Birgitta i Alvastra-klosteret. Nå begynte hun også å få de mange åpenbaringene som skulle gjøre henne kjent, og nedskrivingen av dem betegnes som svensk middelalders litterære hovedverk. Hun ble innført i Guds rådslutninger med beskjed om å offentliggjøre dem. Hun skulle være en profetisk røst i tiden, ikke minst overfor sine egne standsfeller, som hadde så stor innflytelse, og overfor kongehuset

Som sekretær for Birgitta meldte Peter Olovsson seg. Han var subprior og senere prior for Alvastra cistercienserkloster. Hun fortalte sine åpenbaringer for ham, og han oversatte og skrev dem ned på et enkelt og vakkert latin som hun kontrollerte, når hun ikke selv dikterte på latin. De gjorde sterkt inntrykk på munkene der og på de teologer i Birgittas vennekrets som hun ba om å kontrollere nedtegnelsene: kanniken Mattias, biskop Hemming av Åbo og andre biskoper. Det oppsto en krets omkring henne, de såkalte «birgittinske helgener», som levde på et høyt åndelig nivå og gjorde Birgitta kjent. Hennes tiltrekningskraft skyldtes ikke noen lyst til å dominere. Hun skildres av alle som et taktfullt og saktmodig menneske.

Birgittas åpenbaringer var ikke teologiske i systematisk forstand og ikke spekket med sitater fra Bibelen og kirkefedrene. De er ikke «forbedret» av teologisk skolerte sekretærer, som noen har hevdet. De er praktiske og konkrete, ofte med utgangspunkt i aktuelle misforhold i samfunn og Kirke, preget av hverdagen i kvinnens, husfruens og adelsdamens liv, og opplevd umiddelbart i sammenheng med en åndelig virksomhet. Som regel er det enten Kristus, Maria eller en helgen hun hører tale til seg, og ofte ser hun også hendelser i den overnaturlige verden i tilknytning til dem. Det skjedde især når hun var alene i bønn, i ekstatisk tilstand, med sansene koblet fra; men noen ganger også ved bordet, enkelte ganger til og med på ride- eller spasertur. Mange domsscener over avdøde venner og bekjente inngikk i dem, men også bestemte faser i Kristi og Marias liv.

Et helt Maria-officium ble til i samarbeid med Peter fra Skänninge, beregnet for nonnene i det dobbeltklosteret hun ønsket å stifte. Til det laget hun omkring 1345 en klosterregel som hadde den hellige Augustins regel som utgangspunkt. Den fikk prioren i Alvastra som den endelige redaktør. Som byggegrunn valgte Birgitta i 1346 Vadstena ved Vättern, og ba kong Magnus skjenke denne grunnen og støtte foretagendet med penger og arbeidskraft. Det gjorde kongen, inntil han ble trett av Birgittas åpenbaringer, som var blitt stadig mer kritiske overfor ham og hans styre. Birgitta la, i tidens stil, ikke fingrene imellom, blant annet da hun fordømte konges korstog mot Latvia og Estland. Det kom til et brudd mellom dem og byggingen gikk i stå.

Birgitta hadde fått sine venner biskop Hemming av Åbo og magister Mattias til å foreta en reise til Frankrike for å megle mellom den franske og den engelske kongen i den lange krigen og overtale paven i Avignon til å vende tilbake til Roma. Oppdraget mislyktes, og det fikk Birgitta til å ta den store beslutningen selv å dra til Roma og virke for disse viktige anliggender og fremfor alt for pavens stadfestelse av hennes klosterregel og klostergrunnleggelse, som hun i følge et guddommelig tilsagn skulle motta i Roma. I tillegg ville hun motta den spesielle jubileumsavlaten i det hellige år 1350 i Roma. Høsten 1349 brøt hun opp, fulgt av noen venner; Peter av Skänninge ble den åndelige leder av den lille svenske kolonien i Roma. Året etter kom hennes datter Katarina til og også Peter fra Alvastra. De bodde først i huset til en kardinal, men Birgitta ble oppsagt fra dette bostedet og fant ikke noe annet. Men omsider fikk Birgitta og Katarina et fast tilholdssted ved Piazza Farnese i (det nåværende) Casa di Sta Brigida, som den fornemme romerske enken Francesca Papazuri eide. Hun ble Birgittas venninne og stilte huset til hennes rådighet så lenge hun levde.

Her levde hun et klosterlignende liv med sine husfolk, besøkte Romas kirker og dyrket Romas helgener, som hadde «gjort byens gater røde med sitt blod». Den aktuelle situasjonen i byen harmet henne derimot: Kirkebygningenes og prestenes forfall og legfolkets religiøse likegyldighet. Hun ivret for en reform. Hun studerte latin, sov lite og på en hard briks, fikk fortsatt åpenbaringer og dikterte dem til en ny sekretær, den spanske biskopen Alfons av Jaén, som hadde trukket seg tilbake til et liv som eremitt, men nå sluttet seg til henne. Birgitta tok seg av pilegrimer og trengende. Hun foretok også en rekke valfarter, blant annet en toårig reise til mange av Italias helligdommer. Hun ba ved den hellige Frans' relikvier i Assisi, den hellige Thomas' i Ortona, den hellige Andreas' i Amalfi, den hellige Bartolomeus i Benevento, den hellige Matteus' i Salerno, den hellige Nikolas' i Bari og hun besteg Monte Gargano, den hellige Mikaels helligdom.

Birgitta deltok i jubelåret 1350, men måtte stadig vente på pavens tilbakekomst til Roma. I 1367 kom omsider Urban V til Roma, og Birgitta fikk hans godkjennelse av sin klosterregel i 1370, kort før han igjen vendte tilbake til Avignon, hvor han døde samme år. Birgittas inntrengende brev til hans etterfølger Gregor XI om å komme til Roma for å bli, førte ikke til noe. (Det lyktes imidlertid for Katarina av Siena i 1377.)

Etter en visjon valfartet Birgitta i 1371 med sine venner til Det hellige land. Med henne var datteren Katarina, sønnene Karl og Birger, Alfonso av Vadaterra og andre. Reisen startet uheldig, for i Napoli viklet sønnen Karl seg inn i et forhold til dronning Johanna I, en kvinne med et lite misunnelsesverdig rykte. Selv om hans kone fortsatt levde i Sverige og dronningens tredje mann levde i Spania, ønsket Johanna å gifte seg med ham, og han var langt fra uvillig. Moren var skrekkslagen, og henga seg i hvileløs bønn for en løsning på den vanskelige situasjonen. Karl ble slått med feber, og etter to ukers sykdom døde han i sin mors armer. Sammen med Katarina var han hennes yndlingsbarn, og etter hans begravelse dro Birgitta i dyp sorg til Palestina. Dronning Johanna og hennes erkebiskop fikk et budskap fra henne om å høyne det moralske nivå i byen. På Kypros ba dronning Eleonora av Aragón om hennes råd.

Etter nesten å ha druknet i et skibbrudd utenfor Jaffa ble hennes reise gjennom Det hellige Land en serie visjoner av de begivenheter som hadde skjedd der og annen himmelsk trøst. Etter fire måneder i Det hellige land vendte de tilbake til Roma i mars 1373. Birgitta var utmattet av reisen og hjemsøkt av tørrhet i bønnen. Enda en gang åpenbarte Kristus seg for henne og trøstet henne, og noen dager etter, den 23. juli 1373, døde hun etter å ha mottatt de siste sakramentene av sin trofaste venn Peter av Alvastra. Det var i "Casa di Sta Brigida", som i dag er kloster for Birgittasøstre (Elisabeth Hesselblads gren). Hennes lik ble brakt tilbake til Sverige av barna Birger og Katarina og de nærmeste venner, og mottagelsen i Östergötland ble et sant triumftog. Først den 4. juli 1374 var kisten fremme i Vadstena, hvor Birgitta hadde ønsket å bli gravlagt. Der var det etter pave Urbans stadfestelse av ordenen allerede gjort begynnelsen til et kloster, som hennes datter Katarina straks overtok ledelsen av.

Vadstena ble et dobbeltkloster for seksti nonner og tjuefem munker, under ledelse av en abbedisse. Munker og nonner bodde i hver sin klausur, men delte samme kirke. Gitre skilte sonene for munker, nonner og legfolk. I verdslige saker var abbedissen overhode, men i åndelige spørsmål bestemte munkene. Alt overskudd ble gitt til de fattige, luksuriøse bygninger ble forbudt, men de som bodde der kunne ha så mange bøker for studier som de ønsket. Birgittaordenen (Ordo Sanctissimi Salvatoris) (Den hellige Frelsers orden) hadde på det meste 70 klostre. I dag er det tolv klostre for Birgittasøstre, mens ordenen ikke lenger teller noen munker, til tross for et forsøk fra en engelskmann på å gjenopplive den mannlige grenen i det 20. århundre.

Etter Birgittas død sørget hennes venner og medarbeidere for hennes litterære etterlatenskaper: Åpenbaringene i åtte bind med magister Mattias' prolog, ordensregelen, Maria-officiet samt noen avsluttende åpenbaringer, redigert av Alfons. Den latinske originalen ble trykt i Lübeck i 1492 og hurtig oversatt til svensk. Få måneder etter hennes død hadde Peter fra Alvastra og Peter fra Skänninge hennes biografi ferdig til en kanoniseringsprosess. Den ble supplert av biskop Nikolas av Linköpings protokoll over mirakler ved hennes grav.

Hennes åpenbaringer ble mottatt i fire avgrensede perioder: Sverige (1344-49), Roma (1350-63), diverse pilegrimsturer (1364-70) og pilegrimsreisen til Det hellige Land (1372-73). Ektheten og ortodoksien i hennes åpenbaringer ble gjenstand for teologenes uenighet under prosessen og senere også på konsilene i Konstanz og Basel (1414 og 1431). Hun er som andre helgener (for eksempel Bernadette) ikke kanonisert for sine åpenbaringers, men for sine dyders skyld. Ikke desto mindre fremheves hennes litterære etterlatenskaper som en religiøs og kirkehistorisk bedrift i svensk middelalder.

Hennes datter Katarina fikk pavens godkjennelse av Birgittas orden, men hun fikk ikke oppleve morens helligkåring, som skjedde den 7. oktober 1391 av pave Bonifatius IX. Hennes navn står i Martyrologium Romanum og hennes fest ble skrevet inn i den romerske kalenderen i 1623. Hennes attributter i kunsten er bok, pilegrimsstav, hjerte og kors.

Birgitta ble feiret i den gamle kalenderen den 7. oktober, som både var dagen for helligkåringen og overføringen av relikviene til Blåkyrkan i Vadstena, hvor de fortsatt æres. På denne datoen feires fortsatt hennes translasjonsfest i Birgittinerordenen. Frem til 1969 ble hun minnet den 8. oktober i den romerske kalenderen, men hennes minnedag er nå dødsdagen 23. juli.

I forbindelse med åpningen av bispesynoden for Europa i Vatikanet utropte pave Johannes Paul II den 1. oktober 1999 de hellige Katarina av Siena, Edith Stein og Birgitta av Sverige til skytshelgener for Europa, i tillegg til de hellige Benedikt og Kyrillos og Methodios, som var det fra før.

Hun ble kaldt "Den hellige Birgitta". Birgitta var bare 13 år når hun giftet seg.

• http://www.blf.fi/artikel.php?id=2747
• https://fi.wikipedia.org/wiki/Birgitta > Birgitta (pyhimys)

Birgitta Birgersdotter, Lejon

• http://www.blf.fi/artikel.php?id=2747
• http://www.dn.se/sthlm/heliga-birgittas-fodelseort-vasby-inte-finsta/
• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/14142#/Sbl/Mobil/Artik...
• https://www.svenskakyrkan.se/fresta/heliga-birgitta-foddes-i-fresta
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Fresta_kyrka
• http://skoldnora.se/?page_id=182

Heliga Birgitta föddes på gamla Sköldnora gård i Fresta i Upplands Väsby, norr om Stockholm, och inte i Finsta i Norrtälje kommun.

I medeltida brev och intyg som ännu finns bevarade kan man läsa om ett jordabyte mellan herr Birger Persson – Birgittas far – och herr Rörik Matsson år 1296. Birger lämnar då Finsta i utbyte mot Skällnora gård. Utbytet sker ungefär sju år före Birgittas födelse. Birger äger nu två gårdar i Fresta socken: Skällnora och Runby. Folklivsforskaren Mats Lejdeby berättar emellertid att Birger hade en förvaltare Peter på Runby gård, något som ytterligare förstärker teorin om Skällnora som Birgittas födelsegård.

Birgitta Birgersdotter känd som den Heliga Birgitta, författare, teolog, klostergrundare, helgon och skyddspatron för Europa. Född 1303 som Birgitta Birgersdotter, dotter till Upplands lagman Birger Persson till Finsta och till Ingeborg Bengtsdotter som tillhörde Folkungaätten. Död 23 juli 1373 i Rom. Både genom sina föräldrar och genom sin make hörde hon till de politiskt ledande kretsarna i det medeltida Sverige. Hennes morfar var kusin till Magnus Ladulås så genom sin mor var Birgitta släkt med kungafamiljen.

Heliga Birgitta föddes omkring 1303, enligt en långt senare och sannolikt felaktig tradition på Finsta gård, väster om Norrtälje i Uppland. Finsta var sätesgård för Finstaätten och ägdes tidvis (dock inte vid tiden för Birgittas födelse) av hennes far Birger Petersson, Upplands lagman.[1] De påvliga kanonisationsakterna nämner en helt annan födelseort, nämligen "in regno Swecie de civitate Frastad", med undantag för en av de bevarade handskrifterna, Codex Harleian 612 i British Museum, som har namnformen "Fristad".[2] Orten som åsyftas är med största sannolikhet Fresta socken i Vallentuna härad där Birger Petersson ägde den stora gården Sköldnora (sedermera kungsgård) som alltså är en betydligt mer sannolik födelseplats för Birgitta än Finsta. Det verkar inte heller finnas någon annan källa för uppgiften om hennes uppväxt i Finsta än den långt senare traditionen. Finsta återköptes av Birger 1317, då Birgitta redan hade gift sig, så det är tveksamt om hon överhuvudtaget vistats där i sin ungdom.

Redan som barn såg Birgitta visioner. En gång såg hon jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgittas liv.

När Birgitta var i tioårsåldern dog hennes mor. Hennes far ansåg att han inte klarade av att själv ge henne den uppfostran som anstod en flicka i hennes ställning så han sände henne till sin svägerska Katarina Bengtsdotter på Aspanäs vid sjön Sommen i Östergötland.

Några år senare, vid omkring tretton års ålder, giftes hon mot sin vilja bort med Ulf Gudmarsson. Hon ville säkert hellre leva som jungfru och lyckades också övertala sin make att de första åren leva i avhållsamhet, men därefter födde hon åtta barn. Makarna bodde under dessa år på Ulfåsa vid sjön Boren i Östergötland.

Birgittas fromhet kom på många sätt att prägla även maken Ulf. Bland annat företog makarna tillsammans pilgrimsfärder till Nidaros och till Santiago de Compostela. På vägen hem från Spanien, i den franska staden Arras, insjuknar Ulf. När läget var som svårast uppenbarade sig det franska nationalhelgonet Sankt Denis för Birgitta och lovade att maken inte ska dö.

Väl hemma bosatte sig Birgitta och Ulf vid Alvastra kloster, där Ulf dog år 1344 (eller eventuellt år 1346 eller rättare sagt, (1344 Den 12 dagen i februari månad avled den ädle riddaren, herr Ulv Gudmarsson, fördom förmäld med den saliga Birgitta, vilken Kristus tog till sin brud efter hennes mans död. Detta år jämväl skedde första gången uppenbarelser till saliga Birgitta.ur VADSTENA KLOSTERS MINNESBOK). ). Birgitta lät sin vigselring falla i Ulfs grav och fördelade sina egendomar till arvingarna och till fattiga för att själv leva enkelt i anslutning till klostret i Alvastra. Antalet uppenbarelser tilltog. Hon kände sig kallad att vara 'Kristi brud och språkrör'. Under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon de flesta uppenbarelserna. I uppenbarelserna fick hon uppdrag av Gud, Kristus och Maria att föra ut budskap till såväl politiska som kyrkliga ledare. Men där finns också dialoger med helgon, döda personer m.fl.

Birgitta begav sig 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden. Problemet var bara att påven sedan 1309 residerade i den franska staden Avignon samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar. Detta hindrade dock inte Birgitta som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom. En för tiden så osannolik händelse att den ledde till en del munterhet hos omgivningen.

I Rom fick hon först bo i ett palats nära basilikan San Lorenzo in Damaso. I Rom drog hon sig inte för att säga vad hon ansåg om det andliga förfallet där, något både kardinaler och vanligt folk fick erfara. Dessutom ägnade hon sin tid åt att skriva till påven i Avignon och kräva att han skulle flytta tillbaka. Sin vardag ägnade hon åt att gå runt i kyrkorna för att be vid helgonens gravar. Vid kyrkan San Lorenzo in Panisperna på Viminalen bad hon ofta förbipasserande om allmosor till de behövande. Hon gjorde också flera pilgrimsresor till bl.a. Assisi, Farna, Neapel och södra Italien.

År 1368 inträffade det osannolika. Påven Urban V återvände till Rom och den 21 oktober möttes han och kejsar Karl IV av Österrike i staden. Birgitta kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. År 1370 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta troligen inte var särskilt nöjd med. Dessutom beslutade Urban V att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban vistats i Avignon ett par månader dog han.

År 1371, vid sextioåtta års ålder, påbörjade hon en vallfärd till det Heliga landet. Vägen gick via Neapel och Cypern. I Neapel dog hennes son Karl som vållat henne mycket bekymmer. Sonens öde verkar ha tagit Birgitta hårt, men senare fick hon en uppenbarelse som intygade att han förlåtits tack vare hennes böner och tårar.

När hon återkom till Rom våren 1373 var hon försvagad av sjukdom, och den 23 juli avled hon i sin bostad vid nuvarande Piazza Farnese. På hennes egen befallning fördes hennes kvarlevor tillbaka till Sverige och Vadstena efter att ha begravts i kyrkan San Lorenzo in Panisperna. 1377 gav Birgittas själasörjare och vän biskopen Alfonso av Jaén ut den första upplagan av hennes Himmelska uppenbarelser. 1378 skedde ett förnyat godkännande av hennes ordensregel och 1384 kunde klostret i Vadstena invigas.

Processen för att kanonisera Birgitta inleddes 1377 och avslutades 1391 med att Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX. År 1999 upphöjdes heliga Birgitta tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till skyddshelgon för Europa.

Orden Birgitta grundade finns kvar än idag och kallas Den helige Frälsarens orden (Ordo Sanctissimi Salvatoris'O.Ss.S.'), i dagligt dal Birgittinorden. Birgittas kvarlevor finns idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka. I Svenska kyrkan lever den birgttinska traditionen av böne- och ordensgemenskapen Societas Sanctæ Birgittæ, grundad 1920; man samlas varje år till generalkapitel i Vadstena kring Birigttas dödsdag den 23 juli.

Byggnaden i Rom, där Birgitta levde, Casa di Santa Brigida, inrymmer idag kyrka, kloster och gästhem.

• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18157

Herr Nils var redan 1325 gift med Ingeborg Laurensdotter, dotter av riddaren Laurens Botolfsson (två stjärnor) och fru Iliana. Denna fru Ingeborg åtföljde, enligt uppgift mot mannens vilja, den heliga Birgitta på hennes år 1349 företagna Romfärd och dog under nedresan i Milano.

===========

SDHK-nr: 10989

Utfärdat: 13770330, Vadstena kloster
Innehåll: Biskop Valdemar (Podebusk) i Odense meddelar att han i enlighet med det uppdrag han fått av påven Gregorius XI anlänt till Vadstena kloster för att där utföra en fullständig undersökning rörande den framlidna fru Birgitta, som överförts från Rom till Vadstena, hennes liv och seder och även de mirakler som skett genom hennes förtjänster. I Vadstena var högt uppsatta herrar och fruar från hela Sveriges rike församlade, vilka umgåtts med Birgitta alltsedan ungdomen. Dessa personer avlade vittnesmål i närvaro av biskop Nils (Hermans­son) i Linköping, Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, Lars Ödesson, kanik (i Lin­köping), Henrik Hennekesson, prebendat vid Linköpings domkyrka, och riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott.

Först vittnade riddaren Karl Magnussons änka fru Märta (Turesdotter Bielke) av Broby, som var 60 år och änka sedan 33 år. Hon hade känt Birgitta sedan ungdomen och vittnade att Birgitta alltid tjänat Gud och med stor lust ägnat sig åt böner, allmosor och andra fromhetsverk. Efter att Birgitta ingått äktenskap hade hon ett särskilt hus för fattiga och sjuka; varje dag besökte hon de sjuka och delade ut förnödenheter till dem och utsåg även andra till samma uppgift. Hon hade som daglig vana att alltid delta i gudstjänsten före middagsmålet och därefter arbetade hon med prydandet av altaren och prästdräkter med mera. Vid makens frånvaro låg hon på en hård och obekväm säng nattetid och på dagtid var hon iklädd en sträv klädnad. Närvarande vittnen vid fru Märtas vittnesmål var Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, samt Tord Andersson och Ragvald Anundsson, kaniker i Linköping.

Ingeborg, dotter till riddaren Bo (Nilsson), var 60 år och hade levat som änka i 27 år. Hon vittnade, i närvaro av samma vittnen som ovan, att Birgitta under sin ungdomstid fört ett jungfruligt liv och ringaktat alla utsvävningar och orena handlingar. Sedan hon ingått äktenskap ägnade hon sig åt bön, gudstjänst och fasta och gåvor åt de fattiga. Efter makens död levde hon som änka i 33 år. Riddaren Erik (Turessons) dotter Ingeborg, vilken var 50 år och hade levat som änka i 13 år, uppgav att hon lärt känna Birgitta efter att hon blivit gift. Ingeborg vittnade bland annat om att Birgitta levde enkelt och utan prydnader av guld eller silver. Hon tuktade sin kropp genom att bära sträva och hårda kläder, såväl i sängen på natten som på dagen, och hon försökte förmå sin make att leva som hon. Såväl före som efter sin makes död samlade Birgitta fattiga och lytta i ett särskilt hus, och tillsammans med andra utvalda personer gav hon dem alla förnödenheter och lät iordningställa bad och tvättade deras kroppar. Vidare lärde hon sin make, som var en olärd lekman, bland annat att läsa den heliga jungfruns tideböner. Efter att ha blivit änka lade hon omedelbart bort alla kroppsliga utsmyckningar i Sverige och iklädde sig en sträv och enkel klädnad av fårskinn; hon undvek också all lyx i sin mat. Genom sina ord förde hon kvinnor på olika platser med dåligt leverne till ett gott liv och botgöring. Ingeborg vistades hos Birgitta under fem år, då hon även besökte helgonens gravar tillsammans med henne så ofta att krafterna tröt. Birgitta längta­de efter Kristus så till den grad att hon varken ville höra talas om världens fåfängliga prakt, som förr funnits i Rom, eller vända blicken till sådant. Hon bad ständigt med tårar i kyrkor eller på privata platser, och varje dag sjöng hon själv tidebönerna med sin egen röst tillsammans med de präster som bad med henne, innan hon gick runt till helgongravarna för att få avlat. Vidare biktade hon sig dagligen och avhöll sig från alla utsvävningar.

Herr Magnus Gudmarssons dotter Ingeborg, hustru till Erengisle (Sunesson) jarl, var 50 år och vittnade, med ovanstående vittnen närvarande, att Birgitta alltid ägnade sig åt bön såväl på förmiddagen som på eftermid­dagen, och på sin lediga tid betjänade hon de fattiga. Riddaren Nils Dannes dotter Iliana, hustru till Nils Håkansson (Läma), var 48 år, umgicks med Birgitta under hennes äktenskap och vittnade om att Birgitta lät fattiga, sjuka och lytta föras till sin gård där hon gav dem husrum i en stor byggnad som var avsedd för detta ändamål. Som tjänare gav hon dem ärbara fruar vilka gav dem mat och alla förnödenheter. Varje dag tvättade Birgitta fötterna på tolv av de fattiga, i synnerhet på fredagarna men även på andra dagar. Hon levde dag och natt ett hårt liv när maken var frånvarande. När han avlidit lämnade hon denna världens prakt och levde i Alvastra kloster som tillhör cisterciensorden, där Birgitta begravde sin make och tjänade Gud iklädd en grov klädnad, tills hon begav sig till Rom. Varje dag biktade hon sig, såväl medan hon levde i sitt hus som i klostret. Om hon yttrat ett hårt ord till en tjänare eller tjänarinna biktade hon sig genast. På natten steg hon upp flera gånger för att be, men vid gryningen steg hon upp slutgiltigt och stannade kvar i kyrkan ända till första tide­bönen. För att värma sig gick hon sedan till ett rum med eldstad och medan hon vistades där läste hon ett avsnitt i psaltaren; därefter återvände hon till kyrkan för att fram till middagsmålet be och åhöra tidebönerna. Efter middagsmålet dröjde hon kvar en stund i bön och ägnade sig därefter åt utsmyckandet av altaren och prästdräkter och lät göra kalkar som hon gav åt kyrkorna. Vid tiden för vesper återvände hon till kyrkan. Efter kvällsvarden avhandlade hon ärenden med sitt husfolk; därefter läste hon kompletorium och talade sedan inte med någon förrän vid den första tidebönen följande dag. Genom fasta avhöll hon sig alltid från att äta kött på måndagar och onsdagar; på fredagar liksom på dagen före apostlarnas och den heliga Jungfruns festdagar och flera andra helgons fester fastade hon på bröd och vatten. Så tålmodig var hon att hon aldrig upprördes av smälek och oförrätter utan behöll alltid ett glatt anlete. Kung Magnus, som från sin ungdom levde ett fromt liv, hörde talas om hennes rykte och lät kalla henne till sig flera gånger. Han stödde sig gärna på hennes råd i fråga om gudstjänsten. Flera av rikets stormän och Magnus släktingar blev därför avundsjuka på Birgitta och sade att hon var en förförande trollkvinna, varför hennes söner blev upprörda och ville angripa smädarna. Birgitta föll då på knä och bad att de inte skulle göra något och åkallade Gud som vittne att hon hellre ville lida sådan oförrätt och smälek för Kristi skull än bära kungens och drottningens diadem på sitt huvud. När Birgitta var hos kungen eller drottningen ville hon aldrig delta i deras utsvävningar och förströelser utan ägnade sig alltid åt bön ensam i sin kammare.

Kristina Bosdotter var 50 år och hade levat som änka i tio år. Hon vittnade bland annat om att hon bott med Birgitta under ett år, att Birgitta ofta bad nattetid och att hon såg till de sjuka. Därefter gick hon till kapellet för bön och gudstjänst. Efter middagsmålet brukade Birgitta gå in i en sal där hennes tjänarinnor satt sysselsatta med altarutsmyckningar och annat arbete. Hon tog där fram en bok på modersmålet om helgonens liv och lidanden och läste för tjänarinnorna för att lära dem att följa helgonens liv. Hon återvände till kyrkan vid vespern för att be. Varje dag under fastan förde hon in tolv friska fattiga män till sitt bord, förutom de sjuka som hon underhöll, och gav dem förnödenheter. På skärtorsdagen försåg hon tolv män med kjortlar, skor och andra förnödenheter. Då hon satt till bords och det serverades dyrbar utsökt mat åt hon bröd och drack vatten i hemlighet. Elin Lydersdotter, dotter till en frälseman, var 50 år och hade levat som änka i 15 år. Hon vittnade bland annat om att Birgitta med sina egna händer delat ut mat till de fattiga.

Munkar från Alvastra (kloster) av cisterciensorden, där Birgitta vistats under fyra år efter makens död innan hon begav sig till Rom, vittnade under ed. Dessa var herr Lars som var 60 år, herr Daniel som var 70 år och herr Magnus som var 50 år. De uppgav att Birgitta vistats i deras kloster under fyra år och där oförtrutet ägnat sig åt vigilier, böner, allmosor och andra fromma verk under såväl dag som natt. De erbjöd sig, liksom fruarna ovan gjort, att, om utfärdaren blott kunde dröja kvar något längre, till honom föra ytterligare högt uppsatta kvinnor och män, så många som utfärdaren önskade, vilka väl kände Birgittas mycket goda vandel. Munkarnas vittnesmål skedde i närvaro av biskop Nils (Hermansson) i Linköping och övriga personer enligt ovan.

Utfärdaren meddelar vidare att han noga undersökt Birgittas mirakler i närvaro av nedanstående notarie. Flera mirakler framfördes skriftligen, till vilka vittnen inte kunde framträda på grund av tidsbrist; endast i fråga om följande mirakler, som skett nära Vadstena kloster, tog utfärdaren emot vittnen och gjorde en noggrann undersökning. Först omtalade nedanstående vittnen att en kvinna vid namn Ingeborg, hustru till Knut Finvids­son i Skrikstad i Fornåsa socken, födde ett barn som var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia från moderns bröst. Med en sked kunde man hälla mjölk i barnets mun så att det höll ut några dagar, men det avled sedan. Följande år födde kvinnan ett andra barn och under det tredje året ett tredje barn, vilka på samma sätt tynade bort och dog. Under det fjärde året födde hon ett fjärde barn som liksom de tidigare var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia och det fanns inget hopp om livet. Kvinnan och hennes närvarande vänner och släktingar avgav ett löfte att de skulle besöka Vadstena barfota och där offra ett barn av vax, om Gud genom den ärorika Birgittas förtjänster kunde göra barnet friskt och låta det behålla livet. Genast efter att löftet avgivits tillfrisknade barnet och det diade från moderns bröst så att det snart blev vackert och friskt, allt enligt följande vittnen: herr Helge, kyrkoherde i Fornåsa, väpnaren Knut Finvidsson, Margareta, mormor till barnet, samt Peter ”Stagnunger”.

Borgaren Peter Nilsson i Stockholm, som upplevt ett mirakel 1374, framträdde personligen inför ut­färdaren och uppgav under ed att en tyrannisk person vid namn Detlev ”Nyendank” överfallit honom vid kyrkan i Norrby i Uppsala stift, och anklagat honom, eftersom hans tjänare skulle ha sårat en bonde, och förklarade honom därför fredlös. Peter svarade att tjänaren borde svara för sitt eget handlande. Tyrannen övermannade honom genast och ville avkräva honom 600 mark i böter. Därefter begärde han 3 läster järn. Två kyrkoherdar som var närvarande rådde Peter att friköpa sig från faran så gott han kunde; han gav därför tyrannen 1 fat järn. Denne ansåg sig ringaktad och började tortera Peter under förhör. På grund av fruktan gav Peter ett löfte till Gud och saliga Birgitta, att han varje år under tio års tid skulle besöka Vadstena kloster till Birgittas ära och offra ½ pund vax, om han kunde räddas genom hennes böner. Det var en av tyrannens tjänare som uppmanade honom att avge löftet. Därefter band de fast hans ben vid kraftiga stockar, vilka hela tiden bröts sönder, hur många de än bar fram, och band fast hans huvud med en grimma så våldsamt att blod ström­made från näsbor­rarna och munnen. Men de lyckades inte avtvinga honom några pengar. Då hängde de upp honom i en galge, eftersom de fruktade att han skulle driva process mot dem om han överlevde och kunde klaga, såsom också skedde senare inför Sveriges kung. Peter fick hänga i galgen från middagstid till solens nedgång. En man fick då syn på Peters stövlar och de smycken han bar på kroppen och ville röva bort dessa. Men då ropade en gosse som stod intill: ”Röva inte bort någonting, ty jag ser där en kvinna i vita kläder med hår ända ned till bröstet, och hon bär upp mannen.” Mannen som ville stjäla sade: ”Måtte denna heliga kvinna hjälpa honom till frälsning. Kvinnans reliker har nyligen överförts till detta land och jag har tillhört henne helt och fullt under tre år. Av vördnad för henne ska jag åtminstone hugga av repet och låta honom få behålla kläder och smycken.” Därefter högg han av repet och lämnade Peter liggande medvetslös till nattens ankomst. Efter en lång stund vaknade han till liv och återhämtade sig så väl att han förstod vad som skett. Hans händer var fortfarande bunda vid bröstet med ett kraftigt rep av läder. Då han försökte bita av repet med tänderna gick det plötsligt av som en liten tråd. Inför kungen och Sveriges rikes rådsherrar begärde han att rättvisa skulle skipas för honom gentemot tyrannen och dennes hejdukar, vilka dömdes till landsflykt. Även nämnde Detlev vittnade inför kungen och rikets rådsherrar om denna händelse, såsom beskrivits ovan. Saken undersöktes av utfärdaren sedan ovannämnde Peter Nilsson fått avlägga ed. Och det hela bekräftades, likaledes under ed, av två av rikets främsta rådsherrar, det vill säga riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott, och riddaren Karl Ulfsson av Tofta, svearnas lagman (det vill säga lagman i Uppland). Vidare uppgav Vicke van Vitzen under ed att han hört fyra rättrådiga frälsemän svära ed att de sett och granskat ovannämnde gosses ord och att denne svurit inför dem att han verkligen såg kvinnan i vita kläder som bar upp den upphängde mannen. Pojken var 14 år då han såg detta. Samma vittnen som ovan var närvarande.

Fru Katarina, hustru till framlidne riddaren Karl (Ulfsson [Ulv%C3%A5sa%C3%A4tten]) och 35 år gammal, vittnade att hennes lille son Karl, som fördes fram inför utfärdarens åsyn, var mycket sjuk under två års tid. Djupt bedrövad över detta skrev hon till fru Birgitta som då var i Rom och bad ödmjukt att Birgitta skulle be till Herren för hennes lille son. Birgitta svarade att hon inte längre skulle bedrövas över sjukdomen, eftersom den inte skulle göra mer skada. Fru Katarina bekräftade vidare att i den stund brevet skrevs i Rom blev gossen här i Sverige helt frisk och har så förblivit. Saken undersöktes av utfärdaren med välborna herrar Nils Arvidsson, Peter Bengtsson och Klemens Birgersson som vittnen.

År 1376 inträffade följande mirakel. En man vid namn Olof i ”Ørabøla” i Vätö socken i Uppsala stift fick ett vansinnesutbrott vid Heliga Jungfruns fest (oklart vilken Mariafest som avses), vilket höll i sig fram till jul. Vid denna tidpunkt blev han på fogdens befallning gripen av sina släktingar, fjättrad med dubbla fotbojor och bunden om händerna. Släktingarna vakade över honom fram till Kyndelsmässodagen (2/2), då de kastade lott om de tre helgonen Olof, Theobald och fru Birgitta. Lotten föll på fru Birgitta och genast gav de löftet att besöka henne med sin offergåva. Då löftet avgivits blev Olof omedelbart botad. Han framträdde inför utfärdaren tillsammans med sina vittnen Henrik i Anderssvedja i (Roslags-)Bro socken, Uppsala stift, och Olof Tomasson, ärkebiskopens tjänare.

Herr Nils, kyrkoherde i Svanshals i Linköpings stift, var förlamad och kom under fastan till Vadstena för att återvinna hälsan. Efter blott några dagar där tillfrisknade han och kunde fira mässan på påskdagen, och han leder nu sin kyrka fullt frisk. Hans vittnen vid utfärdarens undersökning var herr Tuke, kyrkoherde i Väderstad, och Anders, kyrkoherde i Herrestad. Den tvåårige gossen Bo, son till landbon Peter i Klåstads by och socken nära Vadstena i Linköpings stift, svalde en bit av en stål- eller järnspets som satt fast i halsen så till den grad att biten inte kunde rubbas. Pojkens mor Margareta kunde vidröra järnbiten med sitt långfinger men hon kunde inte dra ut den. Då modern såg att barnet inom kort skulle dö, eftersom hans ögon roterade och han inte kunde andas, bar hon honom till kapellet och åkallade där ödmjukt fru Birgitta. Medan hon bad försvann järnbiten och gossen började dia moderns bröst med glatt anlete. Vittnen som utfrågades under ed var Olof och Johan, landbor i nämnda by, samt Johan Petersson och Lars.

Lambert Hermansson, klerk i Roskilde stift och offentlig notarie med kejserlig myndighet, har på utfärdarens befallning nedskrivit brevtexten och signerat med sitt sedvanliga märke. Ovannämnda vittnen var närvarande.

Utfärdaren beseglar i närvaro av samma vittnen som nämns i brevets inledning.

=====================

---------------------------

Den heliga Birgitta - maka, mor och helgon- en märklig svensk kvinnas historia.

Sankta Birgitta är en världskänd kvinna från 1300-talet Sverige - en vittberest person som både kunde läsa och skriva.

Uppväxten i Uppland

Den heliga Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland. Ett Uppland, där kvinnan var lagligt jämställd med mannen. Av gården finns inget kvar i dag.

Strax före Birgittas födelse var hennes mor med om ett skeppsbrott. Många drunknade men hertig Erik räddade henne. Nästa natt visade sig en man i skinande kläder för henne och sa att hon blivit räddad för det godas skull. Barnet som hon bar skulle bli något särskilt.

Birgitta uppkallades efter ett iriskt helgon, kungadottern Brigida. Flera paralleller kan dras mellan henne och Birgitta: de var av hög börd, nekade att gifta sig och grundlade dubbelkloster. Namnet Birgitta betyder den höga och den stolta.

Birgitta var dotter till Birger Persson, som var lagman i Uppland. Hennes farfar, morfar och bror var också lagmän. Hon gifte sig med en lagman vars far var lagman, och hon hade också en son och en sonson som var lagmän. Fadern Birger var riddare, medlem av kungens råd och en av sin tids största jorddrottar i Sverige. Han var också med om att redigera Upplandslagen när den nertecknades för första gången i slutet av 1200-talet. Birger Persson var andra gången gift med Ingeborg Bengtsdotter som var dotter till lagmannen i Östergötland Bengt Magnusson och Sigrid, kallad den fagra.

Birgittas mor hette Ingeborg Bengtsdotter och var släkt med kungafamiljen. Redan när Birgitta var 11 år dog modern. Birgitta och systern Katarina fick flytta till mostern Ingeborg på Aspenäs i Malexander, Östergötland. På Aspenäs fick hon lära sig att sköta ett hushåll. Ingeborg var gift med lagman Knut Jonsson. Mostern blev en dag vittne till hur någon stod böjd över Birgitta och hjälpte henne att sy; det var jungfru Maria. När mostern en dag ville ge henne stryk gick riset av på mitten i två delar.

Det berättas att Birgitta redan som barn var mycket religiös och hade flera uppenbarelser. Som sjuåring fick hon i en syn möta jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. När hon var tio år såg hon för första gången den korsfäste Kristus.

Den kristna tron

Familjens kristna tro var Maria-centrerad och de hade stora kunskaper om helgonen och kyrkofäderna. I denna hemmiljö präglades Birgittas livsideal som kännetecknas av barmhärtighet och rättfärdighet kombinerad med ödmjukhet.

Familjen vördade också flera lokala helgon. Ett sådant helgon var Ingrid av Skänninge som var släkt till Birger Peterssons första hustru. Ingrid hade besökt både Compostella i Spanien och Rom, där hon samtalat med påven. Hon grundade klostret i Skänninge, som blev den första utbildningsanstalten i Sverige avsedd för kvinnor.

Det finns forskare som menar att familjen kan ha haft en speciell begåvning som till viss del kan förklara Birgittas syner. Det är känt att Birgitta hade ett väl utvecklat luktsinne. Men hon kan också ha haft ett synminne, en eidetisk begåvning, så starkt att hon efter att ha haft blicken på en Mariabild eller ett krucifix några timmar senare fortfarande kan se det framför sig.

Bröllop

1316 stod hennes bröllop på Finsta med den då omyndige 18-årige Ulf Gudmarsson. Samtidigt gifte sig systern Katarina med hans bror Magnus Gudmarsson. Birgitta ville inte gifta sig - egentligen ville hon gå i kloster. Hon ville följa Marias väg och troget tjäna Kristus men tvingades nu bli en vardagsarbetets Marta.

"Håll tillbaka den fågel som är min vilja så att den icke flyger längre än det behagar din högt älskad son"

På bröllopsnatten tog den 13-åriga Brigitta löfte av Ulf att de skulle leva första året utan sexuellt samliv. Det var inte ovanligt på den tiden. Mostern Ramborg levde hela sitt liv i avhållsamhet, trots att hon var gift och Birgittas dotter Katarina levde också i ett äktenskap med avhållsamhet.

Ulf Gudmarsson var en reslig karl. Utgrävningar av hans grav i Alvastra pekar på en man av 180 centimeters längd. Han var lagman och riddare men det var Birgitta som lärde honom att läsa och skriva.

Familjeliv på Ulvåsa

Birgitta levde därefter i c:a 28 år, från 1316 till 1343, som husfru på Ulvåsa gård. Gården låg längst ut på Djurgårdsudden, "Britas udde", vid sjön Boren några mil öster om nuvarande Motala i nordvästra delen av Östergötland. Birgittastiftelsen, som startades 1920, har ansvarat för att frilägga ruinen efter Ulfåsaborg.

Hon skötte huset, men följde också sin man på hans resor. Birgitta födda åtta barn på 18 år, fyra söner och fyra döttrar. Birgitta har beskrivit hur hon uppfostrade sina barn. Hon slog dem inte och ibland fick barnen godsaker som belöning när de gjort något bra.

Birgitta hann också med socialt arbete och diakoni. Hon inrättade ett hospital vid Ulvåsa och tog hand om och hjälpte kvinnor som hamnat utanför samhället, till exempel ogifta kvinnor med barn. Hon tog också prostituerade från Stockholm till Ulvåsa där hon gav dem arbete och såg till att de blev gifta.

Barnen hade egen informator; det var Nikolaus Hermanni, en ung student från Linköping som senare skulle bli biskop i Linköping. Där skrev han text och musik till den kända lovsången till Birgitta "Rosa rorans"; den första musik i Sverige som har känd kompositör. Det var också han som 1384 skulle få inviga de första 46 nunnorna vid Birgittas kloster i Vadstena.

Äldste sonen Gudmar dog under skolgång i Stockholm. Dottern Märta giftes bort mot Birgittas vilja med Sigvard Ribbing. Hennes dotter Ingegerd uppfostrades tillsammans med drottning Margareta och blev senare abbedissa i Vadstena.

Sonen Karl var gift tre gånger. Han följde sin mor till Rom, men dog i Neapel. Dottern Ingeborg placerades i Riseberga kloster. Dottern Katarina var gift men följde sin mor till Rom och blev så småningom abbedissa i Vadstena.

Sonen Bengt dog ung och begravdes i Alvastra. Dottern Cecilia inskrevs till Skänninge kloster mot sin vilja, men hon giftes senare med Lars Sunesson och fick tre barn med honom. Sonen Birger var gift två gånger och kom till Rom för att följa sin mor till Jerusalem, där han dubbades till riddare av den heliga graven.

Tjänstgöring vid svenska hovet

År 1335 kallades Birgitta första gången till hovet för tjänstgöring som drottning Blankas överhovmästarinna. Drottningen var från Frankrike och behövde någon som satte henne in i svenska och seder. Men tidigt kom Birgitta i konflikt med Magnus Eriksson. Den lagadel hon vuxit upp bland var inte särskilt välvilligt inställd till att lämna ifrån sig delar av makten till en kung. Och Birgitta fann snart att kungens levnadssätt stred mot hennes kristna värderingar.

Både Ulf och Birgitta var mycket religiösa. I Ulfs släkt fanns flera personer med höga ämbeten inom kyrkan. Både han själv, hans far och farfar och flera av dennes förfäder hade gjort vallfärder till Rom, Compostella och Jerusalem.

Pilgrimsfärder

Äldste sonen, Gudmars, död i Stockholm blev upptakten till att Birgitta och Ulf drog ut på pilgrimsfärd. Först till Nidaros (nutida Trondheim) sommaren-hösten 1339 och till Santiago de Compostela i Spanien 1341. Birgitta var femte generationen i sin släkt som besökte aposteln Jakobs grav.

Under resan fick Birgitta tillfälle att uppleva Frankrike under hundraårskriget där kristna kungar stred mot varandra. Hon besökte och kyrkor. Livet bland präster och munkar var inte alltid sådant som hon föreställt sig. På hemvägen i Arras (nuvarande södra Belgien) blir Ulf sjuk. Birgitta söker hjälp hos Sankt Denis och Ulf tillfrisknar. Väl hemma bosätter sig makarna på Alvastra kloster där Ulf dör 1344.

Efter maken Ulfs död

Nu står hon plötsligt enligt östgötalagen under sonen Karls förmyndarskap - en vuxen kvinna som vuxit upp med upplandslagens jämlika grundinställning. Hon delar ut sina ägodelar bland barnen och de fattiga. Birgitta låter sin vigselring falla ner i Ulfs grav; nu är hon fri att följa sin andra livsväg. Hon klär sig i enkel dräkt och bor kvar i sitt hus vid Alvastra kloster.

Efter Ulfs död stannade Birgitta kvar en tid i närheten av Alvastra. Hon började få uppenbarelser och kände sig kallad att bli "Kristi brud och språkrör". I en uppenbarelse får hon veta att hon skall grunda en ny klosterorden. I en vision på julafton talar Maria om för henne att det Birgitta nu känner under sitt hjärta är samma glädje som hon själv har känt. Klostret skulle vara ett dubbelkloster för både munkar och nunnor, "en ny vingård". Ordensregeln dikterades av Kristus själv för Birgitta. Inom loppet av ett år har Kristus kallat henne sin brud och Maria sin

svärdotter.

I ett testamente 1346 bekräftar kung Magnus Eriksson att han skänker Vadstena kungsgård till ett kloster mot löfte att kungen och drottningen får sin gravplats i kyrkan. Det blivande klostret får också andra gåvor och rätt till en tredjedel av skatteintäkterna från Norge vilket är 6 000 mark silver.

Birgittas uppenbarelser

Birgittas cirka 600 uppenbarelser översattes till latin av hennes biktfader Alvastramunken Petrus Olai och Linköpingsmagistern Mattias och samlades i en bok. Den första tryckta upplagan utkom 1492.

En del uppenbarelser skrev Birgitta själv ner både på svenska och latin. Många uppenbarelser handlade också om hennes egen samtid. Hon uttalade sig ofta i politiska frågor, kritiserade kungar och krävde att påven, som bodde i Avignon i Frankrike, skulle flytta tillbaka till Rom.

Ur Birgittas uppenbarelser:

Bön om ståndaktighet Herre Gud, för vilken ingenting är omöjligt och som kan allting, ge mig kraft att göra det goda

och att vara uthållig IV, 89

Kristus talar:

Men du min brud, bör vara såsom en ost och din kropp såsom ett ostkar, i vilket

osten formas ända tills den fått karets form. Så skall din själ, som är mig ljuv

och välbehaglig som en ost, prövas och renas så länge i kroppen, till dess

kroppen och själen är endräktiga och samstämmiga och båda har samma

återhållsamhetens form, så att köttet lyder anden och anden leder köttet till alla dygder.

I, 33

Resan till Rom

För att få grunda en ny klosterorden måste man ha påvens godkännande, så därför beslutar sig Birgitta att resa till Rom. Innan hon ger sig av besöker hon Skara i början av året. I domkyrkan uppenbarade sig Maria.

På hösten 1349 reste Birgitta och hennes följe från Kalmar till Stralsund, vidare genom Tyskland till Basel och genom Brennerpasset till Italien. I ressällskapet fanns prästerna Petrus av Skänninge, som senare skulle bli biktfader för skandinaverna i Rom, och Gudmar Fredriksson, som varit huskaplan på Ulvåsa. I följet fanns också riddaren Magnus Petri Tre Liljor samt tjänare och hästar. Dessutom fanns väninnan Ingeborg Laurensdotter Dannes från Bökeholms gård norr om Växjö med - hon hade lämnat Sverige mot sin mans vilja.

De reser genom ett Europa som drabbats av pesten och i Milano är livet slut för Ingeborg. I slutet av 1349 var Birgitta framme i Rom. Men hennes besvikelse blev stor, eftersom staden var fattig och husen illa underhållna. Och att det är jubelår 1350 får inte påven att flytta tillbaka till Rom.

Påven bodde nämligen under den här tiden inte i Rom utan i Avignon i Frankrike. Birgitta arbetade hårt på att få påven att flytta tillbaka till Rom och att få sin nya klosterregel godkänd. Först 1370 godkände påven Urban V Birgittinerorden, Den allra heligaste Frälsarens orden. Det skulle bli ett dubbelkloster för både munkar och nunnor med gemensam kyrka och skilda boningshus. De Birgittinerkloster som finns idag är endast för nunnor.

Birgitta blir kvar i Rom och hon besöker heliga platser och berömda kyrkor. Många släktingar, vänner och kyrkans män kommer genom åren till Rom och besöker henne. Dottern Katarina ansluter sig till sin mor.

Under åren i Rom umgicks Birgitta också med människor i hög samhällsställning, Lapa Buondelmonte var en av dem; de båda kvinnorna kom att stå varandra nära sedan Lapas son Esau hade blivit frisk efter det att Birgitta rört vid honom. Ett av de få brev av Birgittas hand som finns bevarade är skrivet till fru Lapa. Brevet är en inbjudan med många krusiduller, till ett besök hos Birgitta.

I Italien blev heliga Birgitta titulerad "prinsessan av Närke", "la principessa di Nerica", eftersom hon var gift med lagmannen i Närke. I Neapel finns en bronsbyst med den felaktiga inskriptionen "Heliga Birgitta - Sveriges drottning". Italienare och i synnerhet neapolitanare har alltid varit titelfixerade, och därmed överdrivit Birgittas ställning.

En annan av Birgittas väninnor i Rom var Fancisca Papazurri. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori när Birgitta fick lämna det hus, som en av kardinalerna upplåtit åt henne. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.

Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida - Birgittahuset, åter av Birgittasystrarna som driver ett gästhem där. Huset har gatuadressen Piazza Farnese 96. Mitt emot Birgittahuet finns f.ö. det eleganta renässanspalats, Palazzo Farnese, där drottning Kristina bodde ett par år på 1650-talet.

Pilgrimsresan till det heliga landet

Men det är först när hon fått sin orden stadfäst av påven 1370 som hon kan göra den efterlängtade pilgrimsresan till det heliga landet. 1371-73 vallfärdade Birgitta tillsammans med sina barn Birger, Karl och Katarina till Jerusalem; avresan till det Heliga Landet skedde den 25 november 1371. Karl dör redan i Neapel 1372 och begravs där.

Man avseglar från Neapels hamn den 14 mars 1372. Resan var inte utan strapatser och äventyr, men en höjdpunkt för Birgitta. Hon möter både Maria och Kristus i en syn. Efter hemkomsten till Rom dog hon i sitt hus vid Piazza Farnese 23 juli 1373.

Den långa resan hem till Sverige

I Franciscas brev står att Birgittas barn Birger och Katarina lämnade Rom den 4 december för att resa hem med Birgittas kvarlevor. Deras pass, utställt av staden Roms senator, finns bevarat.

Så färdades Birgittas kvarlevor den långa vägen hem från Rom över Alperna och upp de gamla pilgrimsvägarna till Östersjön. Resan gick vidare från Danzig i slutet av maj 1374 till Sikavarp på Ölands östra sida, tvärs över ön och sedan över till Bröms (nära Brömsebro på gamla gränsen mellan Sverige och Danmark). Därefter följde man kusten norrut förbi Kalmar till Söderköping och över Linköping till Vadstena. Det finns många berättelser om mirakel som hände längs vägen; blinda, som rörde vid kistan, kunde se igen och lama kunde gå.

Den kraftiga träkistan med järnbeslag finns bevarad i Vadstena och står i Birgittas

bönekammare i Bjälboättens palats som blev nunnekloster. Bevarat finns också en

tagelskjorta, en mantel och en hätta som tillhört Birgitta samt en bords skiva i valnöt som anses ha varit hennes skriv bord. Delar av Birgittas skelett finns i ett relikskrin bakom högaltaret i Vadstena klosterkyrka.

År 1952 undersöktes det som fanns i skrinet. Bland benen fanns några som anses ha tillhört Birgittas dotter Katarina och något som kan vara från Ingrid av Skänninge. Ett lårben kunde jämföras med ett lårben som förvaras i klosterkyrkan San Lorenzo in Panisperna, det vill säga det palats där Birgitta en gång stod lik. De båda benen visade sig vara ett höger och ett vänster som tillhört samma kvinna - den heliga Birgitta av Sverige.

Klostret i Vadstena

I de första klostren, som byggdes i Sverige för ungefär 800 år sedan, bodde det bara munkar. Klostren i Alvastra, Nydala och Varnhem byggdes av franska munkar som kom till Norden som missionärer för att omvända människor till kristendomen. Lite senare kom också utländska nunnor för att grunda kloster i Sverige

1384 invigdes Vadstena kloster, ett dubbelkloster med både munkar och nunnor. De hade en gemensam kyrka och åtskilda boningshus. Birgitta själv hade bestämt hur klostret skulle se ut och hur det skulle vara organiserat. Birgittas dotter Katarina blev den första abbedissan. Det var abbedissan som bestämde i hela klostret, men när det gällde andliga saker bestämde priorn. Nunnorna skulle sy och hjälpa fattiga och sjuka, munkarna skulle sörja för själavården och predika varje söndag. Skrivarbeten sysslade både munkar och nunnor med. Nunnedräkten är grå med vitt dok, svart slöja och vit krona med fem röda prickar som symboliserar Kristi fem sår.

Vadstena kloster blev snabbt ett viktigt pilgrimsmål, framför allt för de nordiska länderna. I klostret kunde avlatsbrev köpas. Avlatsbrev var ett dokument som gav syndernas förlåtelse. De, som var rädda för att hamna i helvetet för något man gjort, kunde köpa ett avlatsbrev så var allt bra igen. Men även efter att handeln med avlatsbrev upphört, kom många pilgrimer till Vadstena för att be vid Birgittas reliker i klosterkyrkan.

Klostret var mycket populärt, många ville bli antagna som munkar och nunnor och det var ofta en lång väntelista. Vadstena kloster hade stora rikedomar och var gynnat av kungar och drottningar ända fram till Gustav Vasa. Av de kungar och drottningar som gynnade klostret kan nämnas unionsdrottningen Margareta, som var barndomsvän med Birgittas barnbarn Ingegerd Knutsdotter, abbedissa i klostret. En annan drottning, Filippa gift med Erik av Pommern, ligger begravd i kyrkan.När Gustav Vasa bytte religion i Sverige ville han stänga alla kloster, men det dröjde till 1595 innan Vadstena kloster stängde.Många dotterkloster grundades i Europa, till exempel i England, Tyskland och Italien. Vid slutet av medeltiden fanns det 27 birgittinerkloster.

Birgittasystrarna är en modern gren av birgittinorden grundad i Rom 1911 av Elisabet Hesselblad, som även förvärvade det hus vid Piazza Farnese där Birgitta bodde under sina år i Rom tillsammans med en liten svensk koloni.

Helgonförklaring

Den 7 oktober 1391, Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta. Det var efter många och långa utredningar som påven Bonifatius IX den 7 och 8 oktober 1391 kunde göra den högtidliga kanoniseringen; att erkänna Birgitta vara värd altarets heder och vara ett helgon. Kanonisationen bekräftades på konciliet i Konstanz i februari 1415. Påven Bonifacius IX förrättade den högtidliga helgonförklaringen och skrev in Birgitta i helgonens gyllene bok. Utanför ringde alla Roms kyrkklockor.

Birgitta är Sveriges enda kanoniserade helgon. Hennes attribut (igenkänningstecken) är pennan, bläckhornet och boken med uppenbarelserna. Dessa saker brukar finnas med när man avbildar Birgitta.

I Sverige firas hennes kanonisationsdag den 7 oktober som sankta Birgittas festdag; medan övriga världen firar den 8 oktober.

Birgitta som skyddshelgon

Sverige fick sitt enda kanoniserade helgon, den heliga Birgitta, 1391 och mer än 600 år senare är hon fortfarande hedrad som helgon och förebild i så hög grad att hon nu utnämndes till Europas skyddshelgon 1999.

Tanken på ett skyddshelgon för Europa väcktes i början på 1990-talet. Den heliga Birgitta var en självklar kandidat. Hon var kvinna, hon var framgångsrik, hon var från Norden. Birgittinernunnorna i Rom arbetar hårt för att få Birgitta utsedd till Europas skyddshelgon.

l Birgitta möter oss en märklig och högintressant kvinna - en kvinna som uppfostrades och levde i de förnämsta kretsar men var de fattigas vän och ödmjukhetens förespråkare

Den heliga Birgitta fick aldrig själv uppleva klostrets iordningsställande i Vadstena, även om hon gav noggranna anvisningar och planer för detta. Inte heller fick hon iklädas ordensdräkten, som hon föreskrev in i minsta detalj att gälla för klostrets munkar och nunnor. Hon blev aldrig själv nunna, än mindre fick hon återse Sverige, eftersom hon lämnade Sverige redan 1349 för att resa till Rom och förblev sedan kvar där fram till sin död.

Källor

1) 	Dick Harrison - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden

2) Torbjörn Nilsson - Guide till Sveriges historia i Europa
3) Luca Cesarini - I den heliga Birgittas fotspår

Den heliga Birgitta

Birgitta Birgersdotter, 1303 - 1373, heliga Birgitta, Birgitta Birgersdotter, föddes år 1303 på Finsta Gård i Uppland som andra dotter i faderns andra gifte.

Hennes far var den förste lagmannnen över Uppland, Birger Persson, och hennes mor var Ingeborg Bengtsdotter, nära släkt med kung Magnus Eriksson ur Bjälboätten - se ättens stamtavla.

Då modern dog år 1314 blev Birgitta omhändertagen av sin moster Katarina Bengtsdotter, gift med kung Birger Magnussons drots Knut Jonsson på Aspenäs gård (en son till upprorsmannen Johan Filipsson till Ymseborg) vid sjön Sommen där hon också fick sina första uppenbarelser.

"Katarina var en sträng och myndig fru, som vid hennes uppfostran ej synes ha sparat på agan".

År 1316 blev Bigitta bortgift med Ulf Gudmarsson från Loholm, sedermera lagman i Närke. De bosatte sig på Ulfs gård Ulvåsa där Birgitta skänkte sin make inte mindre än åtta barn. Den sista förlossningen höll dock på att kosta henne livet.

Birgittas och Ulfs barn

 Märta Ulfsdotter 1319 - 1399 

Gudmar Ulfsson 1322 - 1332

Karl Ulfsson 1327 - 1372

Ingeborg Ulfsdotter 1329 - 1349

Katarina Ulfsdotter 1331 - 1381

Birger Ulfsson 1333 - 1391

Bengt Ulfsson 1335 - 1346

Cecilia Ulfsdotter 1337 - 1399

Märta kom att uppfostra den danska drottningen Margareta på Akershus i Norge, tillsammans med Märtas egen dotter Ingegerd. År 1384 blev Ingegerd vald till abbedissa i Vadstena kloster, en position hon hade i 18 år, men hon avsattes från ämbetet anklagad för förfalskning, förskingring och lättfärdig vandel...

Den äldste sonen Karl kom att bli lagman och riksråd. Då Bo Jonsson Grip, Karl och ytterligare några riksråd blivit utvisade ur landet av kung Håkan Magnusson år 1363 seglade man ner till Mecklenburg och erbjöd Albrekt av Mecklenburg att bli kung över Sverige. Karl dog i Neapel år 1372 efter att ha följt modern till Rom.

Birger kom att bli lagman i Tiohärad och dubbades till riddare av Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, begravd i moderns Vadstena.

År 1341 satte Ulf och Birgitta sin då nioåriga dotter Ingeborg som novis i Riseberga cistercienserkloster, och dottern Katarina hamnade i Vadstena.

Ingeborg kallades i stora delar av Närke för Sankta Ingeborg. En abbedissa i Vadstena skrev att "Gud gör många järtecken vid hennes grav för dem som kommer dit och åkallar hennes hjälp" och i en av sina uppenbarelser sade mor Birgitta att hon själv hört Kristus säga om Ingeborg att hon ska "på en genväg nå fram till ärans krona".

Sankta Katarina av Vadstena, heliga Frw Karin, kom att bli saligförklarad och har fått en egen dag i de katolska almanackorna: den 2 augusti. År 1489 togs benen efter Katarina Ulfsdotter upp ur hennes grav i kyrkans golv och fördelades mellan ett antal skrin och relikgömmor.

Om Märta stod att läsa i Anteckningar om Svenska Quinnor ca 1886:

"Märtha Hjorthufvud var dotter af Nerikes lagman Ulf Gudmarsson Hjorthufvud och S:ta Brigitta, var född omkring 1320 och gift första gången med Sigvid Ribbing. Efter Ribbings död gift med Knut Algotsson.

Vald till uppfostrarinna åt konung Håkans blifvande gemål, Margaretha (sedermera kallad nordens Semiramis), upptuktade hon denna jemte sin egen dotter Ingegerd (som sedermera blef den första abbedissan i Wadstena) så strängt efter det gamla sättet, att riset dervid flitigt begagnades.

Historien omtalar att hon bibehöll en sådan öfverlägsenhet öfver sin kungliga elev, att denna, till och med sedan hon blifvit drottning i Norrige, måst underkasta sig samma råa bestraffning".

Birgitta och dottern Katarina med en bibel

Birgitta bor kvar på Ulvåsa till hösten 1335 då hon kom till kung Magnus Eriksson och drottning Blankas hov, utnämnd till att bli drottning Blankas magistrata. Detta skulle komma att få betydelse för Birgitta längre fram då kung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka 1346 testamenterade Vadstena kungsgård till ett blivande kloster och påföljande år även en stor summa pengar för klostrets bildande. Man tror att såväl Birgitta som maken Ulf var med vid bröllopet på Bohus mellan Magnus och Blanka.
Birgitta hade redan tidigt haft en önskan om att själv få gå i kloster, men tvångsgiftemålet hindrade henne. Efter sonen Gudmars död i Stockholm reste Birgitta och Ulf på pilgrimsfärd. Tillsammans med sin inte riktigt lika religöse make vallfärdar hon till flera heliga platser, först till Nidaros (Trondheim) år 1339, och till aposteln Jakobs grav i Spanska Compostella 1341. Birgitta skall ha varit femte generationen i sin släkt som besökte aposteln Jakobs grav.

Under resan besöktes också ett flertal kyrkor, där Birgitta upptäckte att livet bland präster och munkar inte alltid var så som hon föreställt sig...

På hemvägen från resan blev Ulf sjuk.

Väl hemma 1342 bosätter sig makarna på Alvastra kloster där Ulf dör den 12 februari 1344 och gravsättes samma år. År 2003 återfinner man hans kvarlevor i en magasinslåda på Historiska muséet i Stockholm...

Birgittas resor till Rom och Jerusalem

Birgitta fick flera och längre uppenbarelser under denna period. År 1349 begav hon sig till Rom för att få påvens godkännande att grunda en ny klosterorden. Som följesven hade hon bl.a. riksrådet och lagmannen i Värmland Gustav Tunesson till Fagranäs som var gift med Birgittas avlidne make Ulfs syster Katarina, samt Birgittas söner Karl och Birger.

Efter stora ansträngningar fick Birgitta äntligen påvens godkännande år 1370. Efter en vallfärd till Jerusalem med två av sina barn under åren 1372 och 1373 återvände hon till Rom där hon avled i sitt hus vid Piazza Farnese.

Birgittas kvarlevor skrinlades år 1374 i Vadstena efter att ha kommit med båt till Söderköping. Under år 1377 inleddes kanonisationsprocessen i Rom och året därpå stadfästes hennes klosterregel och klostret kunde invigas under år 1384.

Den 7 oktober 1391 helgonförklardes Birgitta och fem år senare utropades hon till Sveriges skyddshelgon.

Klostret utsattes dock för hårda prövningar under en lång tid, inte minst efter reformationen år 1527. De sista nunnorna tvingades lämna klostret för att bege sig till Polen år 1595.

Några pilgrimsleder

Ytterligare en pilgrimsled nämns av Joseph Dunney i hans bok om den heliga Helena av Skövde - via Ryssland genom Svarta Havet, via Bosporen och sedan till Jerusalem i "främre Asien".

Heliga Anna och heliga Birgitta m.fl.

en knittelvers från 1520-talet kan man läsa att Birgitta inte ansågs vara ensam om att vara ett svenskbördigt helgon:

Först den milde konung Sankte Erik,
ärkebiskop av Uppsala Sankte Henrik.

Där näst den helige biskop Brynjulf av Skara,

Hemmingus, som ock biskop i Åbo månde vara,

Sigfridus av Växjö, som kristnade Sveriges land,

Eskillus av Strängnäs, den helige man,

Nikolaus av Linköping, biskop helig och säll,

Henrikus, som styrde gudeliga och väl,

confessor av Munktorp Sankte David,

och den heliga martyr Sankte Botvid.

Birgitta Vastenis och hennes dotter Katherin,

av Skövde den heliga fru Sankta Elin,

Sankta Ingrid av Skänninge, den heliga kvinna,

av Tälje fru Ragnil, som ej helig är mindre.

Av dessa här ovan nämnda var det endast Birgitta som kom att hamna i påvestolens helgonförteckning - kanon.

Birgittaorden tar åter över klostret i Vadstena så sent som 1935. Under 1999 utser påven Johannes Paulus II Heliga Birgitta till Europas skyddshelgon.

Men Birgitta var varken först eller den enda svenska kvinna som kommit att helgonförklaras.

År 1056 blev Olof Skötkonungs dotter Ingegärd kanoniserad av påven.

Då maken Jaroslav dött blev Ingegärd nunna och tog sig namnet Anna.

År 1054 dog hon och blev två år senare kanoniserad - den heliga Anna av Novgorod - nästan trehundra år före Birgitta.

Möjligen kan Sverige komma att få ännu ett helgon - Elisabeth Hesselblad.

Moder Elisabeth föddes i Fåglavik utanför Herrljunga år 1870 och konverterade till katolicismen år 1902.

Mest omtalad är hon för att ha fått tillbaka Bigittaorden till Sverige efter 300 års bortavaro och att hon till sin orden lyckades få köpa tillbaka Piazza Farnese i Rom, huset där den heliga Birgitta avled. Elisabeth avled år 1957, även hon i Rom.

Elisabeth blev saligförklarad av påve Johannes Paulus II den 9 april år 2000 inför 50.000 människor på Petersplatsen i Rom och är därmed endast ett steg ifrån att bli helgonförklarad. Elisabeths festdag infaller den 4 juni medan den heliga Birgittas infaller den 7 oktober i Sverige och den 8 i samma månad i resten av världen.

I Jällby kyrka i Västergötland fann man år 1869 ett undangömt relikskrin när man skulle bygga ut kyrkan. I detta skrin låg en benbit, vilken menas ha tillhört Birgitta. Skrinet finns idag på Historiska muséet i Stockholm.

Under år 2005 kommer troligen en undersökning av det kranium som finns i Vadstena klosterkyrkas relikskrin att utföras. Detta anses vara Birgittas kranium, och vad man vill veta är om hennes uppenbarelser kunde bero på att hon var elpilektiker - människor med epilepsi är oftare än andra djupt religiösa (Nättidningen svensk historia).

Birgitta "den heliga" Birgersdotter
Yrke: Sveriges enda kanoniserade helgon, grundare av Birgittinerorden
Far: Birger Persson (Petersson) (1270 - 1327)
Mor: Ingeborg Bengtsdotter (- 1314)
Född: omkring 1303 Finsta, Finsta gård, Uppland 1) I Dick Harrisons - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden - uppges att Birgitta sannolikt inte föddes på Finsta gård, som ofta anges som hennes födelsegård, utan snarare på ett av de herresäten, som vid denna tid ägdes av herr Birger, kanske Skällnora eller Runby.
Död: 1373-07-23 Italien, Rom, Casa di Santa Brigida (Birgittahuset) vid Piazza Farnese 2)
Begravd: 1373-07-27 Italien, Rom, kyrkan San Lorenzo in Panisperna 3)
Begravd: 1374 Vadstena, Vadstena kloster, Östergötland
Familj med Ulf Gudmarsson (1298 - 1344)
Vigsel: 1316 Finsta, Finsta gård, Uppland 1)

Barn:

• Märta Ulfsdotter (1319 - 1399)
• Gudmar Ulfsson (1322 - 1332)
• Karl Ulfsson (1327 - 1372)
• Ingeborg Ulfsdotter (1329 - 1349)
• Katarina Ulfsdotter (1331 - 1381)
• Birger Ulfsson (1333 - 1391)
• Bengt Ulfsson (1335 - 1346)
• Cecilia Ulfsdotter (1337 - 1399)

Uppväxten i Uppland

Den heliga Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland. Ett Uppland, där kvinnan var lagligt jämställd med mannen. Av gården finns inget kvar i dag.

Strax före Birgittas födelse var hennes mor med om ett skeppsbrott. Många drunknade men hertig Erik räddade henne. Nästa natt visade sig en man i skinande kläder för henne och sa att hon blivit räddad för det godas skull. Barnet som hon bar skulle bli något särskilt.

Birgitta uppkallades efter ett iriskt helgon, kungadottern Brigida. Flera paralleller kan dras mellan henne och Birgitta: de var av hög börd, nekade att gifta sig och grundlade dubbelkloster. Namnet Birgitta betyder den höga och den stolta.

Birgitta var dotter till Birger Persson, som var lagman i Uppland. Hennes farfar, morfar och bror var också lagmän. Hon gifte sig med en lagman vars far var lagman, och hon hade också en son och en sonson som var lagmän. Fadern Birger var riddare, medlem av kungens råd och en av sin tids största jorddrottar i Sverige. Han var också med om att redigera Upplandslagen när den nertecknades för första gången i slutet av 1200-talet. Birger Persson var andra gången gift med Ingeborg Bengtsdotter som var dotter till lagmannen i Östergötland Bengt Magnusson och Sigrid, kallad den fagra.

Birgittas mor hette Ingeborg Bengtsdotter och var släkt med kungafamiljen. Redan när Birgitta var 11 år dog modern. Birgitta och systern Katarina fick flytta till mostern Ingeborg på Aspenäs i Malexander, Östergötland. På Aspenäs fick hon lära sig att sköta ett hushåll. Ingeborg var gift med lagman Knut Jonsson. Mostern blev en dag vittne till hur någon stod böjd över Birgitta och hjälpte henne att sy; det var jungfru Maria. När mostern en dag ville ge henne stryk gick riset av på mitten i två delar.

Det berättas att Birgitta redan som barn var mycket religiös och hade flera uppenbarelser. Som sjuåring fick hon i en syn möta jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. När hon var tio år såg hon för första gången den korsfäste Kristus.

Den kristna tron

Familjens kristna tro var Maria-centrerad och de hade stora kunskaper om helgonen och kyrkofäderna. I denna hemmiljö präglades Birgittas livsideal som kännetecknas av barmhärtighet och rättfärdighet kombinerad med ödmjukhet.

Familjen vördade också flera lokala helgon. Ett sådant helgon var Ingrid av Skänninge som var släkt till Birger Peterssons första hustru. Ingrid hade besökt både Compostella i Spanien och Rom, där hon samtalat med påven. Hon grundade klostret i Skänninge, som blev den första utbildningsanstalten i Sverige avsedd för kvinnor.

Det finns forskare som menar att familjen kan ha haft en speciell begåvning som till viss del kan förklara Birgittas syner. Det är känt att Birgitta hade ett väl utvecklat luktsinne. Men hon kan också ha haft ett synminne, en eidetisk begåvning, så starkt att hon efter att ha haft blicken på en Mariabild eller ett krucifix några timmar senare fortfarande kan se det framför sig.

Bröllop

1316 stod hennes bröllop på Finsta med den då omyndige 18-årige Ulf Gudmarsson. Samtidigt gifte sig systern Katarina med hans bror Magnus Gudmarsson. Birgitta ville inte gifta sig - egentligen ville hon gå i kloster. Hon ville följa Marias väg och troget tjäna Kristus men tvingades nu bli en vardagsarbetets Marta.

"Håll tillbaka den fågel som är min vilja så att den icke flyger längre än det behagar din högt älskad son"

På bröllopsnatten tog den 13-åriga Brigitta löfte av Ulf att de skulle leva första året utan sexuellt samliv. Det var inte ovanligt på den tiden. Mostern Ramborg levde hela sitt liv i avhållsamhet, trots att hon var gift och Birgittas dotter Katarina levde också i ett äktenskap med avhållsamhet.

Ulf Gudmarsson var en reslig karl. Utgrävningar av hans grav i Alvastra pekar på en man av 180 centimeters längd. Han var lagman och riddare men det var Birgitta som lärde honom att läsa och skriva.

Familjeliv på Ulvåsa

Birgitta levde därefter i c:a 28 år, från 1316 till 1343, som husfru på Ulvåsa gård. Gården låg längst ut på Djurgårdsudden, "Britas udde", vid sjön Boren några mil öster om nuvarande Motala i nordvästra delen av Östergötland. Birgittastiftelsen, som startades 1920, har ansvarat för att frilägga ruinen efter Ulfåsaborg.

Hon skötte huset, men följde också sin man på hans resor. Birgitta födda åtta barn på 18 år, fyra söner och fyra döttrar. Birgitta har beskrivit hur hon uppfostrade sina barn. Hon slog dem inte och ibland fick barnen godsaker som belöning när de gjort något bra.

Birgitta hann också med socialt arbete och diakoni. Hon inrättade ett hospital vid Ulvåsa och tog hand om och hjälpte kvinnor som hamnat utanför samhället, till exempel ogifta kvinnor med barn. Hon tog också prostituerade från Stockholm till Ulvåsa där hon gav dem arbete och såg till att de blev gifta.

Barnen hade egen informator; det var Nikolaus Hermanni, en ung student från Linköping som senare skulle bli biskop i Linköping. Där skrev han text och musik till den kända lovsången till Birgitta "Rosa rorans"; den första musik i Sverige som har känd kompositör. Det var också han som 1384 skulle få inviga de första 46 nunnorna vid Birgittas kloster i Vadstena.

Äldste sonen Gudmar dog under skolgång i Stockholm. Dottern Märta giftes bort mot Birgittas vilja med Sigvard Ribbing. Hennes dotter Ingegerd uppfostrades tillsammans med drottning Margareta och blev senare abbedissa i Vadstena.

Sonen Karl var gift tre gånger. Han följde sin mor till Rom, men dog i Neapel. Dottern Ingeborg placerades i Riseberga kloster. Dottern Katarina var gift men följde sin mor till Rom och blev så småningom abbedissa i Vadstena.

Sonen Bengt dog ung och begravdes i Alvastra. Dottern Cecilia inskrevs till Skänninge kloster mot sin vilja, men hon giftes senare med Lars Sunesson och fick tre barn med honom. Sonen Birger var gift två gånger och kom till Rom för att följa sin mor till Jerusalem, där han dubbades till riddare av den heliga graven.

Tjänstgöring vid svenska hovet

År 1335 kallades Birgitta första gången till hovet för tjänstgöring som drottning Blankas överhovmästarinna. Drottningen var från Frankrike och behövde någon som satte henne in i svenska och seder. Men tidigt kom Birgitta i konflikt med Magnus Eriksson. Den lagadel hon vuxit upp bland var inte särskilt välvilligt inställd till att lämna ifrån sig delar av makten till en kung. Och Birgitta fann snart att kungens levnadssätt stred mot hennes kristna värderingar.

Både Ulf och Birgitta var mycket religiösa. I Ulfs släkt fanns flera personer med höga ämbeten inom kyrkan. Både han själv, hans far och farfar och flera av dennes förfäder hade gjort vallfärder till Rom, Compostella och Jerusalem.

Pilgrimsfärder

Äldste sonen, Gudmars, död i Stockholm blev upptakten till att Birgitta och Ulf drog ut på pilgrimsfärd. Först till Nidaros (nutida Trondheim) sommaren-hösten 1339 och till Santiago de Compostela i Spanien 1341. Birgitta var femte generationen i sin släkt som besökte aposteln Jakobs grav.

Under resan fick Birgitta tillfälle att uppleva Frankrike under hundraårskriget där kristna kungar stred mot varandra. Hon besökte och kyrkor. Livet bland präster och munkar var inte alltid sådant som hon föreställt sig. På hemvägen i Arras (nuvarande södra Belgien) blir Ulf sjuk. Birgitta söker hjälp hos Sankt Denis och Ulf tillfrisknar. Väl hemma bosätter sig makarna på Alvastra kloster där Ulf dör 1344.

Efter maken Ulfs död

Nu står hon plötsligt enligt östgötalagen under sonen Karls förmyndarskap - en vuxen kvinna som vuxit upp med upplandslagens jämlika grundinställning. Hon delar ut sina ägodelar bland barnen och de fattiga. Birgitta låter sin vigselring falla ner i Ulfs grav; nu är hon fri att följa sin andra livsväg. Hon klär sig i enkel dräkt och bor kvar i sitt hus vid Alvastra kloster.

Efter Ulfs död stannade Birgitta kvar en tid i närheten av Alvastra. Hon började få uppenbarelser och kände sig kallad att bli "Kristi brud och språkrör". I en uppenbarelse får hon veta att hon skall grunda en ny klosterorden. I en vision på julafton talar Maria om för henne att det Birgitta nu känner under sitt hjärta är samma glädje som hon själv har känt. Klostret skulle vara ett dubbelkloster för både munkar och nunnor, "en ny vingård". Ordensregeln dikterades av Kristus själv för Birgitta. Inom loppet av ett år har Kristus kallat henne sin brud och Maria sin svärdotter.

I ett testamente 1346 bekräftar kung Magnus Eriksson att han skänker Vadstena kungsgård till ett kloster mot löfte att kungen och drottningen får sin gravplats i kyrkan. Det blivande klostret får också andra gåvor och rätt till en tredjedel av skatteintäkterna från Norge vilket är 6 000 mark silver.

Birgittas uppenbarelser

Birgittas cirka 600 uppenbarelser översattes till latin av hennes biktfader Alvastramunken Petrus Olai och Linköpingsmagistern Mattias och samlades i en bok. Den första tryckta upplagan utkom 1492.

En del uppenbarelser skrev Birgitta själv ner både på svenska och latin. Många uppenbarelser handlade också om hennes egen samtid. Hon uttalade sig ofta i politiska frågor, kritiserade kungar och krävde att påven, som bodde i Avignon i Frankrike, skulle flytta tillbaka till Rom.

Ur Birgittas uppenbarelser:

Bön om ståndaktighet Herre Gud, för vilken ingenting är omöjligt och som kan allting, ge mig kraft att göra det goda och att vara uthållig IV, 89 Kristus talar: Men du min brud, bör vara såsom en ost och din kropp såsom ett ostkar, i vilket osten formas ända tills den fått karets form. Så skall din själ, som är mig ljuv och välbehaglig som en ost, prövas och renas så länge i kroppen, till dess kroppen och själen är endräktiga och samstämmiga och båda har samma återhållsamhetens form, så att köttet lyder anden och anden leder köttet till alla dygder. I, 33

Resan till Rom

För att få grunda en ny klosterorden måste man ha påvens godkännande, så därför beslutar sig Birgitta att resa till Rom. Innan hon ger sig av besöker hon Skara i början av året. I domkyrkan uppenbarade sig Maria.

På hösten 1349 reste Birgitta och hennes följe från Kalmar till Stralsund, vidare genom Tyskland till Basel och genom Brennerpasset till Italien. I ressällskapet fanns prästerna Petrus av Skänninge, som senare skulle bli biktfader för skandinaverna i Rom, och Gudmar Fredriksson, som varit huskaplan på Ulvåsa. I följet fanns också riddaren Magnus Petri Tre Liljor samt tjänare och hästar. Dessutom fanns väninnan Ingeborg Laurensdotter Dannes från Bökeholms gård norr om Växjö med - hon hade lämnat Sverige mot sin mans vilja.

De reser genom ett Europa som drabbats av pesten och i Milano är livet slut för Ingeborg. I slutet av 1349 var Birgitta framme i Rom. Men hennes besvikelse blev stor, eftersom staden var fattig och husen illa underhållna. Och att det är jubelår 1350 får inte påven att flytta tillbaka till Rom.

Påven bodde nämligen under den här tiden inte i Rom utan i Avignon i Frankrike. Birgitta arbetade hårt på att få påven att flytta tillbaka till Rom och att få sin nya klosterregel godkänd. Först 1370 godkände påven Urban V Birgittinerorden, Den allra heligaste Frälsarens orden. Det skulle bli ett dubbelkloster för både munkar och nunnor med gemensam kyrka och skilda boningshus. De Birgittinerkloster som finns idag är endast för nunnor.

Birgitta blir kvar i Rom och hon besöker heliga platser och berömda kyrkor. Många släktingar, vänner och kyrkans män kommer genom åren till Rom och besöker henne. Dottern Katarina ansluter sig till sin mor.

Under åren i Rom umgicks Birgitta också med människor i hög samhällsställning, Lapa Buondelmonte var en av dem; de båda kvinnorna kom att stå varandra nära sedan Lapas son Esau hade blivit frisk efter det att Birgitta rört vid honom. Ett av de få brev av Birgittas hand som finns bevarade är skrivet till fru Lapa. Brevet är en inbjudan med många krusiduller, till ett besök hos Birgitta.

I Italien blev heliga Birgitta titulerad "prinsessan av Närke", "la principessa di Nerica", eftersom hon var gift med lagmannen i Närke. I Neapel finns en bronsbyst med den felaktiga inskriptionen "Heliga Birgitta - Sveriges drottning". Italienare och i synnerhet neapolitanare har alltid varit titelfixerade, och därmed överdrivit Birgittas ställning.

En annan av Birgittas väninnor i Rom var Fancisca Papazurri. Hon gav Birgitta rum i sitt hus vid Campo de Fiori när Birgitta fick lämna det hus, som en av kardinalerna upplåtit åt henne. Under större delen av sina år i Rom bodde Birgitta i detta hus vid Piazza Farnese. Det var här hon dog den 23 juli 1373.

Huset skänktes efter hennes död till Vadstena kloster, som gjorde det till ett härbärge för svenska pilgrimer. Sedan 1931 disponeras huset, Casa di Brigida - Birgittahuset, åter av Birgittasystrarna som driver ett gästhem där. Huset har gatuadressen Piazza Farnese 96. Mitt emot Birgittahuet finns f.ö. det eleganta renässanspalats, Palazzo Farnese, där drottning Kristina bodde ett par år på 1650-talet.

Pilgrimsresan till det heliga landet

Men det är först när hon fått sin orden stadfäst av påven 1370 som hon kan göra den efterlängtade pilgrimsresan till det heliga landet. 1371-73 vallfärdade Birgitta tillsammans med sina barn Birger, Karl och Katarina till Jerusalem; avresan till det Heliga Landet skedde den 25 november 1371. Karl dör redan i Neapel 1372 och begravs där.

Man avseglar från Neapels hamn den 14 mars 1372. Resan var inte utan strapatser och äventyr, men en höjdpunkt för Birgitta. Hon möter både Maria och Kristus i en syn. Efter hemkomsten till Rom dog hon i sitt hus vid Piazza Farnese 23 juli 1373.

Den långa resan hem till Sverige

I Franciscas brev står att Birgittas barn Birger och Katarina lämnade Rom den 4 december för att resa hem med Birgittas kvarlevor. Deras pass, utställt av staden Roms senator, finns bevarat.

Så färdades Birgittas kvarlevor den långa vägen hem från Rom över Alperna och upp de gamla pilgrimsvägarna till Östersjön. Resan gick vidare från Danzig i slutet av maj 1374 till Sikavarp på Ölands östra sida, tvärs över ön och sedan över till Bröms (nära Brömsebro på gamla gränsen mellan Sverige och Danmark). Därefter följde man kusten norrut förbi Kalmar till Söderköping och över Linköping till Vadstena. Det finns många berättelser om mirakel som hände längs vägen; blinda, som rörde vid kistan, kunde se igen och lama kunde gå.

Den kraftiga träkistan med järnbeslag finns bevarad i Vadstena och står i Birgittas bönekammare i Bjälboättens palats som blev nunnekloster. Bevarat finns också en tagelskjorta, en mantel och en hätta som tillhört Birgitta samt en bords skiva i valnöt som anses ha varit hennes skriv bord. Delar av Birgittas skelett finns i ett relikskrin bakom högaltaret i Vadstena klosterkyrka.

År 1952 undersöktes det som fanns i skrinet. Bland benen fanns några som anses ha tillhört Birgittas dotter Katarina och något som kan vara från Ingrid av Skänninge. Ett lårben kunde jämföras med ett lårben som förvaras i klosterkyrkan San Lorenzo in Panisperna, det vill säga det palats där Birgitta en gång stod lik. De båda benen visade sig vara ett höger och ett vänster som tillhört samma kvinna - den heliga Birgitta av Sverige.

Klostret i Vadstena

I de första klostren, som byggdes i Sverige för ungefär 800 år sedan, bodde det bara munkar. Klostren i Alvastra, Nydala och Varnhem byggdes av franska munkar som kom till Norden som missionärer för att omvända människor till kristendomen. Lite senare kom också utländska nunnor för att grunda kloster i Sverige

1384 invigdes Vadstena kloster, ett dubbelkloster med både munkar och nunnor. De hade en gemensam kyrka och åtskilda boningshus. Birgitta själv hade bestämt hur klostret skulle se ut och hur det skulle vara organiserat. Birgittas dotter Katarina blev den första abbedissan. Det var abbedissan som bestämde i hela klostret, men när det gällde andliga saker bestämde priorn. Nunnorna skulle sy och hjälpa fattiga och sjuka, munkarna skulle sörja för själavården och predika varje söndag. Skrivarbeten sysslade både munkar och nunnor med. Nunnedräkten är grå med vitt dok, svart slöja och vit krona med fem röda prickar som symboliserar Kristi fem sår.

Vadstena kloster blev snabbt ett viktigt pilgrimsmål, framför allt för de nordiska länderna. I klostret kunde avlatsbrev köpas. Avlatsbrev var ett dokument som gav syndernas förlåtelse. De, som var rädda för att hamna i helvetet för något man gjort, kunde köpa ett avlatsbrev så var allt bra igen. Men även efter att handeln med avlatsbrev upphört, kom många pilgrimer till Vadstena för att be vid Birgittas reliker i klosterkyrkan.

Klostret var mycket populärt, många ville bli antagna som munkar och nunnor och det var ofta en lång väntelista. Vadstena kloster hade stora rikedomar och var gynnat av kungar och drottningar ända fram till Gustav Vasa. Av de kungar och drottningar som gynnade klostret kan nämnas unionsdrottningen Margareta, som var barndomsvän med Birgittas barnbarn Ingegerd Knutsdotter, abbedissa i klostret. En annan drottning, Filippa gift med Erik av Pommern, ligger begravd i kyrkan.När Gustav Vasa bytte religion i Sverige ville han stänga alla kloster, men det dröjde till 1595 innan Vadstena kloster stängde.Många dotterkloster grundades i Europa, till exempel i England, Tyskland och Italien. Vid slutet av medeltiden fanns det 27 birgittinerkloster.

Birgittasystrarna är en modern gren av birgittinorden grundad i Rom 1911 av Elisabet Hesselblad, som även förvärvade det hus vid Piazza Farnese där Birgitta bodde under sina år i Rom tillsammans med en liten svensk koloni.

Helgonförklaring

Den 7 oktober 1391, Birgittadagen, helgonförklarades Birgitta. Det var efter många och långa utredningar som påven Bonifatius IX den 7 och 8 oktober 1391 kunde göra den högtidliga kanoniseringen; att erkänna Birgitta vara värd altarets heder och vara ett helgon. Kanonisationen bekräftades på konciliet i Konstanz i februari 1415. Påven Bonifacius IX förrättade den högtidliga helgonförklaringen och skrev in Birgitta i helgonens gyllene bok. Utanför ringde alla Roms kyrkklockor.

Birgitta är Sveriges enda kanoniserade helgon. Hennes attribut (igenkänningstecken) är pennan, bläckhornet och boken med uppenbarelserna. Dessa saker brukar finnas med när man avbildar Birgitta.

I Sverige firas hennes kanonisationsdag den 7 oktober som sankta Birgittas festdag; medan övriga världen firar den 8 oktober.

Birgitta som skyddshelgon

Sverige fick sitt enda kanoniserade helgon, den heliga Birgitta, 1391 och mer än 600 år senare är hon fortfarande hedrad som helgon och förebild i så hög grad att hon nu utnämndes till Europas skyddshelgon 1999.

Tanken på ett skyddshelgon för Europa väcktes i början på 1990-talet. Den heliga Birgitta var en självklar kandidat. Hon var kvinna, hon var framgångsrik, hon var från Norden. Birgittinernunnorna i Rom arbetar hårt för att få Birgitta utsedd till Europas skyddshelgon.

l Birgitta möter oss en märklig och högintressant kvinna - en kvinna som uppfostrades och levde i de förnämsta kretsar men var de fattigas vän och ödmjukhetens förespråkare

Den heliga Birgitta fick aldrig själv uppleva klostrets iordningsställande i Vadstena, även om hon gav noggranna anvisningar och planer för detta. Inte heller fick hon iklädas ordensdräkten, som hon föreskrev in i minsta detalj att gälla för klostrets munkar och nunnor. Hon blev aldrig själv nunna, än mindre fick hon återse Sverige, eftersom hon lämnade Sverige redan 1349 för att resa till Rom och förblev sedan kvar där fram till sin död.

Källor

1) Dick Harrison - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden
2) Torbjörn Nilsson - Guide till Sveriges historia i Europa
3) Luca Cesarini - I den heliga Birgittas fotspår

Kristen mystiker, stiftare av birgittinorden, helgon. Hon föddes på godset Finsta i Roslagen och var dotter till lagman Birger Persson och Ingeborg Bengtsdotter, som var släkt med den regerande Folkungaätten. Som 13-åring giftes Birgitta bort med den blivande lagmannen Ulf Gudmarsson, hon blev slottsfru på Ulvåsa i Östergötland och födde åtta barn. Under en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela i Spanien 1341–42 med sin man kom hon i direkt kontakt med Europas politiska och religiösa svårigheter (hundraårskriget, påvens "Babyloniska fångenskap"). Ulf blev sjuk på resan och dog i Alvastra kloster 1344.

Sorgen förlöste Birgittas visionära begåvning. Hon kände sig kallad att bli Kristi "brud och språkrör". Hon slog sig ner nära Alvastra kloster, vars underprior Petrus Olai blev hennes biktfar, liksom Linköpingsmagistern Mattias. Här skrev hon 1345 ner reglerna till ett kloster för både munkar och nunnor, och kung Magnus Eriksson donerade 1346 Vadstena kungsgård till den nya stiftelsen.

Hösten 1349 reste Birgitta till Rom. Här tillkom flera uppenbarelser riktade mot kung Magnus, som hon blivit alltmera kritisk mot. Framför allt arbetade hon på att få påven att flytta tillbaka till Rom från Avignon och på att utverka hans tillstånd att grunda en ny klosterorden. Först 1370 fick hon tillstånd, men bara till en kongregation: birgittinregeln blev underställd Augustinus orden.

Birgittinorden, Den helige Frälsarens orden, omfattade moderklostret i Vadstena och som mest ett åttiotal andra kloster, främst i Norden och i Rhenländerna. De var dubbelkloster för munkar och nunnor med gemensam kyrka och skilda boningshus. De första nunnorna vigdes 1384.Birgitta vallfärdade 1372–73 till Jerusalem med sonen Birger och dottern Katarina, som senare blev föreståndarinna för Vadstena kloster och vann rykte för helighet. Birgitta avled vid återkomsten till Rom i sitt hus vid Piazza Farnese (senare Birgittas hus). Hennes kista fördes 1374 under stora strapatser till Sverige och Vadstena. Birgitta helgonförklarades 1391 (hon är Sveriges enda kanoniserade helgon). Hennes 600 uppenbarelser, Revelationes, är genom sin visionära kraft och fantasi ett av medeltidens förnämsta litterära verk i Norden. De dikterades på svenska och översattes sedan till latin av hennes biktfäder. Den första tryckta latinska upplagan kom ut 1492. I modern tolkning gavs Himmelska uppenbarelser 1–4 ut 1957–59. Sven Stolpe och Johannes Jørgensen har skrivit var sin stor biografi. Birgitta är vårt lands mest berömda medeltida personlighet, på en gång religiös visionär och praktisk politiker.  Hon är skyddshelgon för Sverige och numera också för polska Solidaritet. Hennes helgondag är 7 oktober.  Hennes minne vårdas i Sverige av Societas Sanctae Birgittae.

* http://www.katolsk.no/biografi/birgitta.htm

• http://no.wikipedia.org/wiki/Birgitta_av_Vadstena
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Birgitta_Birgersdotter_%28Finsta%C3%A4...

Helgonförklarad 7 oktober 1391, Rom av Bonifatius IX
Helgedom Vadstena klosterkyrka
Helgondag 23 juli
Attribut Klädd som abbedissa; bok, pilgrimsstav
Skyddshelgon för Europa, Sverige, änkor
Birgitta mottar en uppenbarelse. Efter målning från medeltiden.
Heliga Birgitta i Vadstens klosterkyrka
Birgittakapellet i kyrkan San Lorenzo in Panisperna i Rom. Till höger i kapellet syns den romerska sarkofag i vilken Birgittas kvarlevor vilade inför hemresan till Sverige
Birgittas relikskrin i Vadstena klosterkyrka, vid sidan av Birgittas reliker finns även dottern Katarinas i det sammetsklädda träskrinet.
Minnessten över Heliga Birgitta vid Skederids kyrka, Finsta.

Birgitta Birgersdotter känd som den Heliga Birgitta, författare, teolog, klostergrundare, helgon och skyddspatron för Europa. Född 1303 som Birgitta Birgersdotter, dotter till Upplands lagman Birger Persson till Finsta och till Ingeborg Bengtsdotter som tillhörde Folkungaätten. Död 23 juli 1373 i Rom. Både genom sina föräldrar och genom sin make Ulf Gudmarsson hörde hon till de politiskt ledande kretsarna i det medeltida Sverige. Hennes morfar var kusin till Magnus Ladulås så genom sin mor var Birgitta släkt med kungafamiljen.

Födelseort och barndom

Heliga Birgitta föddes omkring 1303, enligt en långt senare och sannolikt felaktig tradition på Finsta gård, väster om Norrtälje i Uppland. Finsta var sätesgård för Finstaätten och ägdes tidvis (dock inte vid tiden för Birgittas födelse) av hennes far Birger Petersson, Upplands lagman.[1] De påvliga kanonisationsakterna nämner en helt annan födelseort, nämligen "in regno Swecie de civitate Frastad", med undantag för en av de bevarade handskrifterna, Codex Harleian 612 i British Museum, som har namnformen "Fristad".[2] Orten som åsyftas är med största sannolikhet Fresta socken i Vallentuna härad där Birger Petersson ägde den stora gården Sköldnora (sedermera kungsgård) som alltså är en betydligt mer sannolik födelseplats för Birgitta än Finsta. Det verkar inte heller finnas någon annan källa för uppgiften om hennes uppväxt i Finsta än den långt senare traditionen. Finsta återköptes av Birger 1317, då Birgitta redan hade gift sig, så det är tveksamt om hon överhuvudtaget vistats där i sin ungdom.

Livet i Sverige

Redan som barn såg Birgitta visioner. En gång såg hon jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgittas liv.

När Birgitta var i tolvårsåldern dog hennes mor. Hennes far ansåg att han inte klarade av att själv ge henne den uppfostran som anstod en flicka i hennes ställning så han sände henne till sin svägerska Katarina Bengtsdotter på Aspanäs vid sjön Sommen i Östergötland.

Några år senare, vid omkring tretton års ålder, giftes hon mot sin vilja bort med den artonårige Ulf Gudmarsson. Hon ville säkert hellre leva som jungfru och lyckades också övertala sin make att de första åren leva i avhållsamhet, men därefter födde hon åtta barn. Makarna bodde under dessa år på Ulfåsa vid sjön Boren i Östergötland.

Birgittas fromhet kom på många sätt att prägla även maken Ulf. Bland annat företog makarna tillsammans pilgrimsfärder till Nidaros och till Santiago de Compostela. På vägen hem från Spanien, i den franska staden Arras, insjuknar Ulf. När läget var som svårast uppenbarade sig det franska nationalhelgonet Sankt Denis för Birgitta och lovade att maken inte ska dö.

Väl hemma bosatte sig Birgitta och Ulf vid Alvastra kloster, där Ulf dog år 1344 (eller eventuellt år 1346). Birgitta lät sin vigselring falla i Ulfs grav och fördelade sina egendomar till arvingarna och till fattiga för att själv leva enkelt i anslutning till klostret i Alvastra. Antalet uppenbarelser tilltog. Hon kände sig kallad att vara 'Kristi brud och språkrör'. Under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon många uppenbarelser. I uppenbarelserna fick hon uppdrag av Gud, Kristus och Maria att föra ut budskap till såväl politiska som kyrkliga ledare. Men där finns också dialoger med helgon, döda personer m.fl.

Birgitta stod kungaparet Magnus Eriksson och Blanka av Namur nära, en bekantskap som hon lönade illa. Birgitta upptäckte till exempel att drottningen fört med sig en elfenbensask med ett antal reliker, bl a efter Ludvig den helige. Asken hade dock ställts undan. Birgitta fick då höra en inre röst säga: ”Se hur Guds skatt, som vördas i himmelen, föraktas på jorden!” I ständiga uppenbarelser smädade Birgitta paret, bl a antyds Magnus Erikssons påstådda homosexualitet (Magnus Smek).[3] Många av de falska beskyllningarna mot drottning Blanka om giftmord på sin son, kung Erik (Magnusson) återfinns i den heliga Birgittas politiska uppenbarelser.[4] Henrik Susos Gudeliga snilles väckare var sannolikt en inspirationskälla för Birgitta och hennes uppenbarelser om Magnus Eriksson samlades i pamfletten Libellus de Magno Erici rege som spreds av hans fiender bland stormännen.

En tidig kritikerröst till Birgitta kom med Martin Luther, som kallade henne för ”die Tolle Brigit” (den galna Birgitta). Bland reformationsbiskoparna i Sverige fanns nedlåtande tonfall mot Birgitta. I Svensk krönika kallar Olaus Petri hennes uppenbarelser för ”dagdrömmar.” Drottning Kristina konstaterade att hon ”hellre ville räknas bland de vettiga än bland de heliga”. Som kommentar till pjäsen Folkungasagans Birgitta kallade August Strindberg henne: “En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’” och fortsatte: “Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”[5]

Anne-Marie Landtblom, docent i neurologi, och andra forskare vid Linköpings universitet har försökt utröna om Heliga Birgittas gudomliga uppenbarelser i själva verket var hallucinationer under epileptiska anfall genom att undersöka hennes kranium. Heliga Birgittas kranium undersöktes på 1950-talet av professor Carl-Herman Hjortsjö och då upptäcktes en urgröpning. Det är den urgröpningen som intresserar forskarna eftersom den kan ha orsakats av en godartad hjärntumör.

Livet i Rom

Birgitta begav sig 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden. Problemet var bara att påven sedan 1309 residerade i den franska staden Avignon samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar. Detta hindrade dock inte Birgitta som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom. En för tiden så osannolik händelse att den ledde till en del munterhet hos omgivningen.

I Rom fick hon först bo i ett palats nära basilikan San Lorenzo in Damaso. I Rom drog hon sig inte för att säga vad hon ansåg om det andliga förfallet där, något både kardinaler och vanligt folk fick erfara. Dessutom ägnade hon sin tid åt att skriva till påven i Avignon och kräva att han skulle flytta tillbaka. Sin vardag ägnade hon åt att gå runt i kyrkorna för att be vid helgonens gravar. Vid kyrkan San Lorenzo in Panisperna på Viminalen bad hon ofta förbipasserande om allmosor till de behövande. Hon gjorde också flera pilgrimsresor till bl.a. Assisi, Farfa, Neapel och södra Italien.

År 1368 inträffade det osannolika. Påven Urban V återvände till Rom och den 21 oktober möttes han och kejsar Karl IV i staden. Birgitta kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. 1370–08–05 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta troligen inte var särskilt nöjd med. Dessutom beslutade Urban V att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban vistats i Avignon ett par månader dog han.

År 1371, vid sextioåtta års ålder, påbörjade hon en vallfärd till det Heliga landet. Vägen gick via Neapel och Cypern. I Neapel dog hennes son Karl som vållat henne mycket bekymmer. Sonens öde verkar ha tagit Birgitta hårt, men senare fick hon en uppenbarelse som intygade att han förlåtits tack vare hennes böner och tårar.

När hon återkom till Rom våren 1373 var hon försvagad av sjukdom, och den 23 juli avled hon i sin bostad vid nuvarande Piazza Farnese. På hennes egen befallning fördes hennes kvarlevor tillbaka till Sverige och Vadstena efter att ha begravts i kyrkan San Lorenzo in Panisperna. 1377 gav Birgittas själasörjare och vän biskopen Alfons av Jaén ut den första upplagan av hennes Himmelska uppenbarelser. 1378 skedde ett förnyat godkännande av hennes ordensregel och 1384 kunde klostret i Vadstena invigas.

Processen för att kanonisera Birgitta inleddes 1377 och avslutades 1391 med att Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX. År 1999 upphöjdes heliga Birgitta tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till skyddshelgon för Europa.

I Sverige föranstaltade ärkebiskopen Jakob Ulvsson år 1470 om att den heliga Birgittas fest skulle firas över hela riket. En tidigare ärkebiskop, Birger Gregersson, hade författat ett officium under sina vistelser på Biskops-Arnö i slutet av 1370-talet.

Birgittinorden av idag

Orden Birgitta grundade finns kvar än idag och kallas Den helige Frälsarens orden (Ordo Sanctissimi Salvatoris 'O.Ss.S.'), i dagligt tal Birgittinorden. Birgittas kvarlevor finns idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka. I Svenska kyrkan lever den birgittinska traditionen av böne- och ordensgemenskapen Societas Sanctæ Birgittæ, grundad 1920; man samlas varje år till generalkapitel i Vadstena kring Birigttas dödsdag den 23 juli.

Byggnaden i Rom, där Birgitta levde, Casa di Santa Brigida, inrymmer idag kyrka, kloster och gästhem.

Barn

   1. Märta Ulfsdotter född ca 1319-20

  2. Karl Ulfsson till Ulvåsa. Död i Neapel.

  3. Birger Ulfsson, dubbad till Riddare av den Heliga graven av Jerusalem under vistelsen i Det heliga landet.

  4. Katarina Ulfsdotter, Katarina av Vadstena född 1331, abbedissa i Vadstena.

  5. Bengt Ulfsson. Död i ung ålder och begravdes i Alvastra.

  6. Gudmar Ulfsson. Död i ung ålder i Stockholm.

  7. Ingeborg Ulfsdotter. Nunna i Riseberga kloster.

  8. Cecilia Ulfsdotter, inskrevs till Skänninge kloster men giftes senare med Lars Sunesson.

===Kronologi===

   * 1303 - Birgitta föds.

   * 1309 - Påven bosätter sig i Avignon.

   * 1314 - Birgittas mor, Ingeborg Bengtsdotter, dör. Birgitta flyttar till Katarina Bengtsdotter på Aspanäs.

   * 1316 - Birgitta gifter sig med Ulf Gudmarsson.

   * 1319 - Magnus Eriksson väljs tre år gammal till Sveriges kung.

   * 1320 - Birgitta ärver sju gods i Småland när arvet från hennes mor skiftas.

   * 1321 - Birger Persson vallfärdar till Santiago de Compostela, Avignon och Rom.

   * 1322 - Kris i förmyndarregeringen. Birgittas morbror blir rikets drots.

   * 1326 - Birger Petersson dör.

   * 1332 - Magnus Eriksson tillträder som regent.

   * 1335 - Kung Magnus gifter sig med Blanka av Namur. Birgitta blir drottningens rådgivare och Ulf utnämns till riksråd.

   * 1337 - Hundraårskriget mellan England och Frankrike utbryter.

   * 1339 - Birgitta och Ulf vallfärdar till Nidaros.

   * 1341-42 - Birgitta och Ulf vallfärdar till Santiago de Compostela.

   * 1342 - Birgitta och Ulf bosätter sig vid Alvastra kloster.

   * 1344/46 - Birgittas make Ulf Gudmarsson dör.

   * 1346 - Kung Magnus och drottning Blanka testamenterar den 1 maj Vadstena kungsgård till att bli ett kloster.

   * 1347 - Kungaparet testamenterar i sitt norska testamente en stor summa pengar till klosterbygge i Vadstena.

   * 1348 - Birgitta försöker att mäkla fred i hundraårskriget och förmå påven att flytta till Rom.

   * 1349 - Birgitta reser till Rom.

   * 1350 - Birgitta besöker benediktinklostret i Farfa. Dottern Katarina anländer till Rom.

   * 1353 ca - Birgitta vallfärdar till Assisi.

   * 1354 ca - Birgitta flyttar till ett hus vid nuvarande Piazza Farnese.

   * 1360-talet - Birgitta vallfärdar till södra Italien och bor en period i Neapel. Lär senare känna Alfonso Pecha de Vadaterra.

   * 1368 - Påven Urban V möter kejsar Karl IV i Rom den 21 oktober och Birgittas profetia uppfylls.

   * 1370 - Påven Urban V godkänner Birgittas ordensregel i kraftigt modifierad form.

   * 1371 - Birgitta reser den 25 november till Neapel.

   * 1372 - Birgitta ger sig den 14 mars ut på pilgrimsfärd till det Heliga landet. Stannar på Cypern till 12 maj. I augusti befinner hon sig i Betlehem där hon får se en vision av Jesu födelse. I september avseglar hon mot Neapel dir hon anländer i december.

   * 1373 - Birgitta åter i Rom. Skriver sitt sista brev till påven och ber honom återvända till Rom. Birgitta dör 23 juli. Hennes kvarlevor förs hem till Sverige av barnen Katarina och Birger.

   * 1374 - Birgittas kvarlevor skrinläggs i Vadstena den 4 juli. En första samling av Birgittas mirakler läggs fram av ärkebiskop Birger Gregersson.

   * 1376 - Ny mirakelsamling sammanställs av biskop Nils Hermansson.

   * 1377 - De två första framställningarna om Birgittas kanonisation görs i Rom. Alfonso Pecha de Vadaterra lägger fram den första utgåvan av Birgittas Himmelska uppenbarelser. Påven Gregorius XI flyttar tillbaka påvestolen från Avignon till Rom.

   * 1378 - En tredje framställan om Birgittas kanonisation görs i Rom. Birgittas ordensregel fastställs.

   * 1379 - Kanonisationsprocessen öppnas. Påven utser fyra kardinaler att leda undersökningen.

   * 1384 - Klostret i Vadstena invigs.

   * 1391 - Den 7 oktober helgonförklaras Birgitta, av påven Bonifatius IX.

   * 1396 - Vid ett kyrkomöte i Arboga utses den heliga Birgitta till Sveriges skyddshelgon.

   * 1430 - Klosterkyrkan i Vadstena invigs.

   * 1492 - Den första fullständiga utgåvan på latin av Birgittas Himmelska uppenbarelser trycks i Lübeck av Bartholomæus Gothan på uppdrag av Vadstena kloster.

   * 1999 - Den heliga Birgitta utses av påven Johannes Paulus II till ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon.

   * 2003 - 700-årsjubileet av hennes födelse firades i hela världen under året

===Platser===

• Birgittahuset, italienska Casa di Santa Brigida, i Rom
• Finsta
• Fresta socken

Lista över kyrkor uppkallade efter Heliga Birgitta

• Sköldnora
• Ulvåsa

Historiska källutgåvor och bearbetningar

1. Det medeltida Sverige, vol 1:5 s 162-64.
2. I. Collijn (utg), Acta et processus canonizacionis beate Birgitte (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftssälsskapet I:1, Uppsala 1924, s 11).
3. Vem var drottning Blanka? - Populär Historia
4. Focus uppslagsbok, 1970
5. Heliga Birgittas comeback - Forskning&Framsteg

Litteratur

• Birger Bergh, "Heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet". Lund: Historiska Media, 2002.
• Per Beskow & Annette Landen, Birgitta av Vadstena : Pilgrim och profet 1303-1373. Stockholm: Natur och Kultur, 2003.
• Bengt Ingmar Kilström, "Hennes röst ska höras" : Birgittinska perspektiv. Stockholm: Proprius förlag, 1991.
• Birgit Klockars, Birgittas svenska värld. Stockholm: Natur och kultur, 1976.
• Bridget Morris, St Birgitta of Sweden. Woodbridge: Boydell, 1999.
• Helge Nordahl, Den heliga Birgitta. Skellefteå: Artos, 2003.
• Sven Stolpe, Birgitta i Sverige och i Rom, Legenda, 1988
• Hjalmar Sundén, Den heliga Birgitta: Ormungens moder som blev Kristi brud. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973.
• Ingvar Fogelqvist, Apostasy And Reform In the Revelations of St.